Sorgen är i tystnaden

Morgonen är kylig och glåmig. Koltrasten är tyst som om den vet vad som har hänt. Sorgen är i tystnaden. 
Staden verkar tom när jag kör min son till tåget. Caféerna är stängda; det är ännu för tidigt för en kaffe. Två småkillar är på väg över ett övergångsställe. De stannar mitt på gatan, de tittar i sina telefoner, de pekar och skrattar av förtjusning, de pratar ivrigt, ivrigt med varandra. Och rusar sedan vidare.
För ett ögonblick snuddar jag vid känslan av att deras livsglädje gör dem osårbara. Den ivriga tröstande livsglädjen.
Jag stannar bilen och sitter länge kvar i tystnaden innan jag kör vidare hem.