Aktuellt

4 september 2019

Agenda 2030: vi vet vad vi måste göra men vill vi verkligen?
- av David Wiking

Det är lätt att känna hopplöshet eller förtvivlan; runt hörnet lurar högst sannolikt klimatförändringar, kaos, krig och elände. Drygt 800 miljoner människor är hungriga och lika många kan inte läsa och skriva. Just de grupperna är ofta för svaga för att fly några längre sträckor, men att migration kommer vara en fortsatt utmaning – och möjlighet - är odiskutabelt. Om inte på grund av krig eller fattigdom, kommer högre temperaturer göra vissa delar av jordklotet svåra att bo och odla mat på. 

Men det finns förstås alternativ till hopplöshet och förtvivlan; de senaste 30 åren har antalet fattiga människor i världen mer än halverats, över 90% av alla barn går i skolan, mödradödligheten har minskat drastiskt och hålet i ozonlagret är inte längre en akut utmaning. Dagens ungdomar behöver inte längre lära sig var närmsta skyddsrum ligger och vad de ska göra om de ser atombombsexplosionen i horisonten. 

År 2015 bodde jag i Zambia. Ett land som i flera avseenden speglar de stora trenderna de senaste decennierna; som gått från att vara en relativt auktoritär planekonomisk enpartistat till ett flerpartisystem med regelbundet återkommande val och en imponerande tillväxt det senaste decenniet. Allt är förstås inte bra i Zambia, tvärt om brottas man med mängder av utmaningar vilket också gör att intresset för vad som händer på andra håll inte alltid är så stort: många zambier upplever att man har nog med egna problem. Därför fick varken diskussionerna kring Agenda 2030 eller Parisavtalet så särskilt stor uppmärksamhet när det begav sig. ”Ytterligare diskussioner i stora konferensanläggningar med desillusionerade diplomater som i bästa fall resulterar i till intet förpliktigande deklarationer”, tyckets många tänka. 

Tre stora konferenser ägde rum 2015. Först ut var finansieringskonferensen i Addis Abeba. Den gick lite bättre än vad många förväntat sig, även om resultaten och åtagandena kanske inte kändes så där övertydligt glasklara. När så Agenda 2030 fastställdes i New York i september började i alla fall jag, som då hade som yrke att följa skeenden som detta, höja på ögonbrynen. När sedan Parisavtalet nåddes i december blev det lite feststämning, inte bara på franska residenset och i kretsen av EU-diplomater, utan även i (begränsade) delar av det zambiska civilsamhället. Även en och annan zambisk statstjänsteman började känna att något viktigt var på gång.  

Själv insåg jag, nästan som ett uppvaknande, att Parisavtalet och Agenda 2030 var ömsesidigt stärkande möjligheter när jag under 2016 började läsa och höra om hur kommuner och företag inte bara i fattiga länder utan även i Sverige och på andra håll började hänvisa till Agenda 2030 utan att det fanns något krav på dem. De uppmärksammade och försökte förhålla sig till Agenda 2030 för att de vill se sig själva som en del av lösningen på de utmaningar världen står inför. Inte en del av problemet. 

Agenda 2030 är en politisk deklaration med en ovanlig tydlighet i och med dess 17 mål och 169 delmål. Visst finns det brister med målen och det går att invända att målen är för många, att de är svåra att kommunicera eller att de är svåra för exempelvis företag att ta till dig. Men det är som med livet i övrigt; allt är inte enkelt och om vi faktiskt skulle klara att nå målen så har världen förbättrats avsevärt. Men ju fler av målen vi misslyckas med, desto svårare blir de att nå de övriga – och vice versa. 

Det går sådär med måluppfyllelsen; sammanfattningsvis kan vi konstatera att trots enormt stora framsteg inom många av målen, ser vi med nuvarande takt i genomförandet ut att misslyckas med att nå ett flertal mål, inte minst de mål som är kopplade till klimatet. FNs generalsekreterare António Guterres uttrycker sig brutalt:” It is abundantly clear that a much deeper, faster and more ambitious response is needed to unleash the social and economic transformation needed to achieve our 2030 goals.”   
Det är inte det att tekniken saknas att vända trenderna; det sägs ibland att vi är den sista generationen som kan lösa klimatutmaningarna – och den första som har möjligheterna. Samma torde gälla för många av målen. Trots, eller kanske på grund av, allvaret kan jag inte låta bli att känna mig hoppfull. Inte minst i Sverige och norden ser vi hur företag och investerare är medvetna och intresserade av hållbarhet. Allt fler börjar dessutom explicit förhålla sig till de globala målen. Att skänka lite av sitt överskott till välgörenhet har förbytts mot att aktivt bidra till att ställa om produktion och konsumtion i linje med Agenda 2030. Det ger svenska företag en konkurrensfördel, eftersom vi kommer behöva fasa ut alltmer av de produkter och tjänster som inte är hållbara. Företag som gör bra ifrån sig uppmärksammas av andra företag. De som har kommit långt inspirerar andra. Och om företag kan så kan kommuner. Och om kommuner kan så kan stater. Målen samlar en energi, blir till en rörelse. Vi har helt enkelt världens möjlighet framför oss!

I södra Zambia bor Pauline, ensamstående mor till tre barn. Det råder torka i södra Zambia. Regnen var dåliga vilket påverkar matförsörjning men också elförsörjning; dåliga regn och dålig förvaltning gör att vattenmagasinen i dammarna inte räcker till. För Pauline är det uppenbart hur allt hänger samman. Dålig utbildning gör det svårt för henne att få jobb, dåliga regn gör det svårt att odla mat, avskogning gör att hon behöver gå långt för ved att elda med, röken när hon eldar gör henne och barnen sjuka och oviljan hos företag att investera i hennes trakt på grund av de höga riskerna gör att det inte finns någon ekonomisk aktivitet att tala om, så även det lilla hon odlar, har hon svårt att sälja. För hennes del är framtiden i högsta grad beroende av hur världen lyckas med Agenda 2030 och att nå de globala målen för hållbar utveckling.

Jag tror inte tiden var mogen att fatta beslut om något liknande före 2015 och idag hade det förmodligen varit oerhört svårt, givet de världspolitiska låsningarna och frånvaron av globalt ledarskap. Det ger oss – medborgare och konsumenter - ett särskilt ansvar att värna denna överenskommelse. Vi behöver lära oss vad målen innebär och hur vi, var och en kan bidra. På så vis sätter vi press på systemen och marknaderna. Vi skapar incitament för politiker och företagsledningar att hitta lösningar och att ställa om. Agenda 2030 är din, min och Paulines chans att skapa en bättre framtid för oss själva och för våra barn!   

Det mesta av statistiken som används i texten, liksom citatet från Guterres , kommer från årets uppföljningsrapport av de globala hållbarhetsmålen: https://www.un.org/sustainabledevelopment/progress-report/
      
Om David Wiking
David Wiking har arbetat med olika aspekter av hållbar utveckling de senaste 25 åren, både som ledare och som expert, i Sverige, i Centralasien och i östra- och södra Afrika. Sommaren 2019 bildade han företaget We-ness (www.we-ness.se) som genom rådgivning och analyser hjälper företag och organisationer att flytta fram sina positioner avseende hållbarhet. David är särskilt intresserad av Agenda 2030 och av att bistå företag i den förändringsledning som ofta följer av genuint hållbarhetsarbete.

 

20 juli 2019

Hemkomst
- av Essy Klingberg

 
Träden stod där jag mindes dom, men den här gången var de jämnhöga med mig. Det var snön som lyfte mig, men det kändes också som att jag blivit större. Skogen förändras på samma gång långsamt och fort. Stigarna och rotvältorna finns kvar där man lämnar dom, men hur de ser ut vet man aldrig förrän man är där. Det beror på om det är höst eller vinter och om det blåst eller regnat eller varit helt torrt. Den här gången hade förändringen skett snabbt, mycket snö hade fallit på kort tid.
 
Förutom jag och Miriam var det Oskar, som vi vanligtvis inte umgicks med, men vi var lika gamla. Fyrans första termin hade tagit slut på samma sätt som andra terminer hade tagit slut, det var ingen mening att säga något om det. Vi var tysta där vi gick, följde stigen som började vid ladan där det brukade vara höbalar förut. Där brukade det också födas kattungar på sommaren, som vi döpte och hade hela sommaren tills Bengt (det var hans lada och hans hö) la råttgift i deras mjölk. Skolan började och det blev höst. Den här gången var det vinter, en av jullovets första dagar. Det var därför vi var där, det var första gången på länge, enbart för att vi saknade bättre saker att göra.  Vi var på väg till Huldaboet, ett stenrös vid en fors en bit upp i skogen. Det låg så pass långt upp att vi inte förmått oss ta oss dit på ett tag. Huldaboet heter det för att det sägs ha bott en hulda där, om det stämmer vet jag inte. Jag vet inte vad en hulda är. Men stenröset var i alla fall en passande skådeplats för balanslekar, dessutom var det sällan någon annan där. Man kunde klättra högt om man ville.
 
Det var först när vi nådde forsen vid Huldaboet som Oskar sa “Hör ni?” och vi sa “Vad?” och det tog ett tag för våra öron att skilja skogens vanliga ljud (som mest var vinden) från ett ljud som först lät lite som katter kan göra i videos på Youtube när de härmar människor som pratar. Ju närmre vi kom Huldaboet, desto tydligare blev det ett klagande. Det var ett barn som klagade. Vi närmade oss det som först såg ut som en jacka någon tappat. Men jackan var inte tappad, utan medvetet lämnad, vid trädet vid övergången över forsen. Den var inte tappad, för den var lindad kring den som klagade.
 
Den som klagade kunde inte vara mer än ett par dagar gammal, men hade tjockt hår som låg klistrat över huvudet. Jag hade inte träffat någon så liten på flera år och blev ställd, det blev Oskar och Miriam också. Barnet grät ju, och vi kunde inte veta om den som hade lämnat det där hade varit borta länge, eller kanske bara gått iväg för att göra något viktigt, och snart skulle komma tillbaka. Vi bestämde att vi skulle vänta lite, och om ingen dök upp snabbt skulle vi turas om att bära jackan och barnet hem, för det var decembers sista dagar och vinter. Ingen dök upp. Vi vände hemåt. Det blev mörkt tidigt, och jag var glad att vägarna var likadana som de alltid varit fast de såg annorlunda ut, för det gjorde det lätt att hitta hem.
 
Det dröjde inte länge innan vi återigen såg tak till välbekanta hus som vi passerat några timmar tidigare, och otaliga gånger innan dess, höja sig ur den kuperade terrängen längre fram. Det första hus vi nådde var också det med situationens omständigheter i åtanke mest lämpliga att knacka på. Där bodde Kjell, en man jag inte kände till särskilt mycket om mer än namnet. Att det aldrig funnit anledning att ta reda på mer om honom såg jag i stunden på som ett betryggande faktum, ett tecken på att han inte skulle bli arg över att vi behövde hans hjälp. Kjell öppnade. Miriam, Oskar, jag, jackan och den som inte längre klagade steg in.
 
Arjeplog.       Räddningstjänsten i Arjeplog fick på torsdagseftermiddagen in larm om att ett spädbarn upphittats i skogen i Racksund, väster om Uddjaur. Spädbarnet hittades av tre barn i skolåldern tidigare samma dag. När ambulans och polis nådde adressen dit barnet förts hade det avlidit. En fördröjning från upphittandet fram tills det att uppgifter nådde lokala myndigheter tycks ha skett. Förloppet som föregick det att räddningstjänst larmades är ännu inte klarlagt, och barnets identitet har inte fastställts.
 
Jag minns kylan som bet också i mig, men jag höll knytet tätt intill mig. För visst skulle den som först knutit det snart komma tillbaka? Jag minns mer nu.
 
Arjeplog.       En sökinsats inleddes på fredagsmorgonen efter en kvinna i skogarna väster om Arjeplog. Kvinnan tros vara mamma till det spädbarn som föregående eftermiddag upphittats i skogen, och senare under dagen avled. Kvinnan är skriven som boende på ett flyktingboende i Racksund, men personal uppger att varken hon eller hennes barn befunnit sig på boendet dagarna som föregick barnets upphittande. Orsaken till att hon inte rapporterats som saknad till lokala myndigheter har ännu inte kartlagts.
 
De andras röster som kanske sa att vi skulle börja gå nu, det började bli mörkt, jag som insisterade, jag sa vänta lite till. Jag som såg in i de svarta avgrundsdjupa ögonen, föll ner i deras mörker och klart hörde hur det svarta sade: Stanna lite till. De andras röster på allt mer avlägset avstånd.
 
Arjeplog.       Den kvinna som eftersökts utanför Arjeplog hittades under söndagen avliden i ett skogsområde. Kvinnan tros ha befunnit sig i skogen under en längre tid, men avlidit till följd av köldskador. Hon uppges av personer som befunnit sig på plats vid upphittandet saknat ordentliga ytterkläder. Personal på det flyktingboende kvinnan stått skriven på uppger att hon inte uppträtt avvikande. På platsen för upphittandet återfanns även ett antal brandfiltar samt en kasse från Ikea med personliga tillhörigheter.
 
Ett löfte om allt jag längtat efter, ett ansvar och en hemkomst. Vi behövde ingen annan. För första gången saknades mig ingenting, jag minns kylan men den störde mig inte.
 
Arjeplog.       Polisen i Arjeplog meddelar att det barn som upphittats väster om Arjeplog tidigare i december avled flera timmar innan lokala myndigheter larmades. Detta fastslås efter obduktion enligt den förundersökning som inletts. Polis uppger vidare att man nu lägger ner förundersökningen, då misstanke om brott inte längre föreligger. Barnet har kunnat styrkas tillhöra den kvinna som senare samma vecka hittats avliden i ett närliggande område.
 
Och tystnaden som följde efter varje snyftning blev allt längre. Det som rört sig och sprattlat i min famn blev stilla, också inom mig blev det stilla. Jag gjorde som rösterna någonstans långt borta sade. Vi följde våra egna igensnöade fotspår vägen tillbaka till husen under sammanbiten tystnad. Det var ingen lång väg, men det var mörkt nu. Ögonens svarta mörker hade lovat något innan ljuset i dem slocknade: En dag ska du äga allt detta. Inom mig fanns ett lugnt. Jag visste att det var över, att min hemkomst togs ifrån mig för denna gång, men jag fann också en tröst. Det som inte tillfallit mig skulle inte heller få tillfalla någon annan.

 

10 maj 2019

Cirkusen Trump
- av Oskar Örn, statsvetare


“No collusion!” Så löd framsidan på tidningen New York Post dagen efter att Mueller-rapporten släppts. Många amerikaner kunde dra en lättnadens suck, USA:s president hade inte konspirerat med främmande stormakter för att vinna presidentvalet. Rapporten lämnade också en känsla av återgång till normalitet, ”politics as usual”. Donald Trump är visserligen en anomali i amerikansk politik, med sin personlighet och retorik, samt vad gäller handelspolitik och intentionen att bygga en mur mot Mexiko. Men det finns andra delar av hans politik: utnämningen av domare till högsta domstolen, skattesänkningar och avregleringar, samt utträden ur internationella avtal, som följer en slags republikansk, konservativ linje och som man kan tänka sig att även Marc Rubio och Mitt Romney hade genomfört om de blivit valda. Det står nu, inför demokraternas primärval, till buds för en kandidat från vänster att utmana en i vissa avseenden traditionell högerpolitiker i kommande års presidentval.

Cirkusen Trump avstannade inte länge. Det är nu upp till demokraterna som oppositionsparti, menar en del, att driva frågan om att ställa Trump inför riksrätt på grund av att han försökt förhindra rättvisans gång, ”obstruction of justice”. Det är en svår process. Det är möjligt för demokraterna som har majoritet i representanthuset, att slå fast att Donald Trump har genomgått ett brott. Men det är sedan upp till senaten, där republikanerna är i majoritet, att bedöma om presidenten ska dömas för detta brott. Många demokrater, däribland husets talman Nancy Pelosi, anser inte att det är lönt att försöka driva frågan om riksrätt. Det är helt enkelt inte bra politik. Risken är att Trump blir friad i senaten, och sedan stiger i popularitetsmätningarna likt president Clinton, som blev ställd inför riksrätt efter att ha ljugit om sin affär med Vita husets praktikant Monica Lewinsky. Det amerikanska folket ansåg att president Clinton hade blivit dåligt behandlad och en våg av sympati svepte över landet.

Det är knökfullt på klassiska vetekatten på Kungsgatan i Stockholm så jag står utanför i försommarsolen när Kevin Lampe dyker upp. Kevin är amerikansk politisk konsult och har haft träff med ryska dissidenter som befinner sig i Stockholm under dagen. De är givetvis kritiska mot president Vladimir Putin, säger Kevin, men de har en lite annan syn på honom än vi amerikaner. De tror att Putin är kontrollerad av oligarkerna, vi tror att Putin kontrollerar oligarkerna. De tror att Putin kan ha försökt påverka det amerikanska presidentvalet 2016 men de är inte säkra på om han faktiskt kan ha lyckats eller att han faktiskt har gjort någonting åt det hållet. En del bedömare i USA, påpekar jag, är också tveksamma till Putins eventuella påverkan på valet genom datahacking. Artiklar har skrivits på temat: ”Ska vi verkligen reglera hela internet för att Hillary Clinton gjorde en dålig valkampanj?”

Kevin anser inte att demokraterna ska ställa Trump inför riksrätt. Det är dålig politik, säger han. Bättre att ta fram en kandidat med ett bra politiskt program som kan slå den sittande presidenten. Jag säger att jag är tveksam till de demokratiska kandidaternas slagfärdighet. De ser inte så starka ut, varken vad gäller retoriska förmågor eller karisma. Vidare är risken att det blir ett krav på renlärig vänsterideologi, i den kampen vinner till slut en mittenkandidat, som inte har med sig vänsterflanken i partiet. Det skulle i så fall vara en spegling av det republikanska fältet 2011, med högerideologer som Rick Santorum, Michelle Bachmann, Rick Perry, Mike Huckabee och Newt Gingrich, där till slut den förhållandevis liberala mormonen Mitt Romney vann nomineringen till presidentvalet 2012 som den dåvarande presidenten Barack Obama vann övertygande. Ett annat exempel är den senaste demokratiska primärvalskampanjen där Hillary Clinton vann en bitter kamp mot socialisten Bernie Sanders. 

Jag gillar inte Bernie Sanders, säger Kevin. Jag gillar allt han säger och håller med om allting i hans politiska program, men han är inte en person som har varit lojal med partiet. Under många år valde Sanders att distansera sig från demokraterna och vara en oberoende kandidat. Han vill vara demokrat när det är gynnsamt för honom, säger Kevin. Vidare är det någonting med budskapet hos Bernies anhängare som säger att om inte Bernie vinner är vi inte med, då stöttar vi inte partivinnaren i presidentvalet. Kevin menar dock att alla demokraternas kandidater för närvarande har en stor möjlighet att slå Trump. Men jag kommer aldrig säga att Trump förlorar, inte efter förra gången i Almedalen, säger Kevin och skrattar. Almedalen, tänker jag, det är i juli. I juli 2016 var det få som kunde tro att Trump skulle gå segrande ur valet. Motsvarande tid som jag och Kevin sitter här nu, i slutet av april, inför valet 08, det vill säga april 2007 var det få eller ingen som kunde tänka sig att Barack Obama skulle vinna. Det finns helt enkelt en oförutsägbarhet i den amerikanska politiken.

Jag frågar Kevin om inte Bernie Sanders är den enda demokraten som drar stor publik. Det är det Beto (O´Rourke) gör bra, säger Kevin. Han åker till små platser runt om i USA, går in på en diner, hoppar upp på matbordet och håller tal. Det ökar hans folklighet och han undviker därmed också risken att man kan säga just det, att hans publik inte matchar Bernie Sanders i antal. Om det är någon kandidat Kevin inte riktigt tror på är det, märkligt nog, tidigare vicepresident Joe Biden som just nu har ledartröjan i fältet enligt mätningar. Biden har problem, säger Kevin. För det första börjar det märkas att han har åldrats, han är fyra år äldre än Donald Trump. För det andra har historier om att han är för närgången mot kvinnor börjat fastna som sanningar i folks medvetande. Han har det också tufft vad gäller kvinnofrågor, då han var den som ledde utfrågningen i senaten 1991 inför tillsättningen av domaren Clarence Thomas till högsta domstolen. I denna process steg en kvinna vid namn Anitha Hill fram. Hon uppgav att Thomas hade trakasserat henne sexuellt på olika sätt. En del menar att Biden misstrodde Hill och avfärdade hennes vittnesmål på ett okänsligt sätt. Mina facebookflöden, säger Kevin, domineras just nu av mina demokratvänner som skriver om Anitha Hill. 

En reflektion jag gör är att det är få riktigt starka mittenkandidater. Joe Biden skulle kunna vara den personen. I amerikanska val brukar i slutändan mittenkandidaten vinna sitt partis nominering. Det har gällt Bill Clinton, pappa George Herbert Walker Bush och sonen George W Bush med sin "compassionate conservatism". Obama är lite svårplacerad men får nog också betraktas som en mittenpolitiker. I dagens politiska klimat är han det definitivt. Jag minns när jag träffade Kevin första gången, för tio år sen. Han sade då till mig att vore han svensk socialdemokrat skulle han tillhöra partiets vänsterflank. Men Kevin kallade sig ändå ”liberal” eller ”progressive”. Jag minns att han sade då: ”Vi amerikaner pratar inte om välfärdsstaten. Välfärdsstater, det är de europeiska länderna. Men egentligen är det märkligt eftersom vi har många välfärdsprogram”. I dagens politik är det allt fler av demokraternas kandidater som identifierar sig som socialister, förutom Bernie Sanders till exempel den populära kongressmedlemmen Alexandria Ocasio-Cortez. 

Det märkvärdiga är att det parallellt med Trump och förskjutningarna av politiken på högerkanten sker också en förskjutning till vänster. Det leder till en slags polarisering i den amerikanska politiken som idag förefaller långt större än tidigare. Demokraterna behöver, tror jag, en kandidat som kan lyckas med att både intensifiera gräsrötterna men också kunna vinna mittenväljare.

På första maj, en passande dag för diskussion om det politiska läget, träffar jag Janerik Larsson, skribent på SvD. Janerik har en otrolig överblick över den amerikanska politiken. Han poängterar att det är Joe Biden som leder alla förtroendemätningar bland demokraterna. Kom också ihåg, säger Janerik, att det var det gröna partiets kandidat, Jill Stein, som fällde avgörandet 2016. Utan hennes medverkan hade Hillary kunnat vinna flera ytterligare delstater. Men det är mycket svårt att nu göra någon prognos över utgången i presidentvalet, mycket kommer att bero på vad som händer under kampanjen.

Allt kan hända, tänker jag. Kanske är det ändå som vanligt i Amerika.



 

7 mars 2019

Stefan Zweig och Karl Kraus: Lärdomar från två skildrare av den gamla världens undergång
- av Essy Klingberg


Det är december 1914, och det första världskriget har pågått i två månader, när den österrikiske författaren och journalisten Karl Kraus skriver följande rader: 

I denna stora tid, som jag har känt sen den var liten. Som kommer bli liten igen om den får leva länge nog. Och som vi alltså, eftersom en sån förvandling ju inte är möjlig på det organiska växandets område, hellre bör kalla en tjock, och sannerligen också tung, tid. 

I denna tid då saker sker som man inte kunnat föreställa sig, och saker kommer att ske som man ännu inte kan föreställa sig, för kunde man det, skulle de inte ske. 

I den ska ni inte vänta er ett ord för min sida 

I sina texter rör sig Karl Kraus gång på gång mellan skilda aktualiteter, från skarp kritik av media och tysk kultur till angrepp på moderniteten som helhet. Men trots att han verkade i en omvälvande tid, och hans ställningstaganden ofta var radikala, skydde han politiken. Hans samtidsangrepp har istället moraliska förtecken. De nationalistiska strömningarna ser Kraus inte bara som ett uttryck för ondska, utan som ett av flera symptom på det han beskriver som en svällande tidsanda. Den kommer enligt honom också till uttryck genom industrialiseringens frammarsch och en ökad konsumtion, som han förkastar. Kraus fördömer sin samtids storhetsvansinne. Och med de omvälvande förändringar och utmaningar vi står inför idag, med en ökad konsumtion och en nationalism som gjort comeback i ny skepnad, ligger det ibland nära till hands att stämma in i Kraus oro. I texten I denna stora tid, skriven vid första världskrigets början, ger han emellertid uttryck för en stark ovilja att tala om den kris som utspelar sig framför hans ögon. I hans skildring av sin tids sönderfall kan vi känna igen samtida element, och kanske lära oss något om värdet av att trots allt tala om krisen. 

Kraus kollega och landsman Stefan Zweigs memoarer Världen av igår (1941) räknas till en av de främsta skildringarna av det gamla Europas undergång. Här ser vi uttryck för en liknande vämjelse mot att tala om de politiska krafter som skapat sönderfallet. Boken är skriven när han själv befinner sig i landsflykt, mitt under ett pågående andra världskrig, men de politiska förloppen är mer eller mindre utelämnade. Hitler existerar inte, han beskriver knappt nazismen, och antisemitismen spelar en biroll, även om berättelsen till stor del utspelar sig i Österrikes judiska borgerlighet. Istället beskrivs utvecklingen som en sorts pervers ondska, som angriper ett samhälle han i grund och botten älskar. Stefan  Zweig berättar om sönderfallet storslaget och stilistiskt, men är fullt ut estet. 

Zweig och Kraus, liksom många författare som skildrat den splittring som var första världskriget, har kommit att läsas som klassiker hos vilka efterlevande generationer speglat sina egna tillkortakommanden. Som samtida läsare är det lätt att slås av hur deras verk speglar en vilja att göra en uppdelning mellan onda handlingar och onda människor: Att det är svårt att se lidande som resultatet av en politisk vilja. Stefan Zweig ser sin samtid som offer för ett angrepp av en yttre ondska, maktlös att förhindra den katastrof den själv skapar. Är det samma distansering av politik från onda handlingar som idag möjliggör en (mer eller mindre) konsensus bland väljare och politiker, att global uppvärmning är ett reellt hot som redan idag innebär förödande effekter på människors möjlighet till ett gott liv, samtidigt som man tillåter det fortgå. En konsensus om att det är moraliskt riktigt att agera för att minimera katastrofen, samtidigt som vi är apatiska. Att leva i ett system som genom hur det är uppbyggt skadar människor och miljö kan ibland kännas som att kuvas under en större redan avgjord olycklig omständighet.

I få frågor är glappet mellan gemene mans vilja och dennes villighet att verka för att få viljan uppfylld så avgrundsdjup som i klimatfrågan. Plast är dåligt, men vad kan man göra. Flygskatt javisst, men tänk på hur minskat flyg kommer driva ner bensinpriserna och möjliggöra ökad oljeförbrukning på andra användningsområden. Följden blir för många en apati, ett ointresse att diskutera klimatfrågan annat än på ett abstrakt plan. Vi vet att våra egna handlingar är mer eller mindre betydelselösa, att det måste till större omorganisering av vårt samhälles kollektiva organisering för att uppnå en förändring med verkningseffekt. Vi är medvetna, men vid det här laget också medvetna om utmaningens komplexitet. Det är helt enkelt svårt att tala om en så stor katastrof, att formulera ett narrativ som inte förlamar, utan som uppmanar till handling. Men är det något vi kan lära oss av historien, är det vikten av att inte avskriva sig ansvaret för resultatet av det som i grund och botten handlar om politisk vilja. 

I Karl Kraus ovanstående citat är det detta som dröjer sig kvar hos mig: Om det bara hade gått att tala om hade det inte kunnat fortgå. Är det något dagens miljörörelse gång på gång återkommer till är det svårigheten att paketera sina budskap till ett för allmänheten greppbart narrativ. Psykoanalytikern Donna M. Orange uppmärksammar samtidens motsägelsefulla relation till klimatfrågan i sin bok Climate Crisis, Psychoanalysis and radical Ethics (2016). I boken undersöker hon dagens kompulsiva konsumtionsmönster utifrån dess bakomliggande historiska och emotionella orsaker. Hon menar att vi för att få allmänheten att känna ansvar i klimatfrågan måste inse hur den är sammanlänkad med frågan om global rättvisa. Klart står att följderna av en global uppvärmning slår allra hårdast mot det globala syd, och mot människorna i den sluttande delen av den globala inkomstfördelningskurvan. Det räcker därmed inte att se flygresor som något som “bör undvikas” för klimatets skull: Vi måste börja se effekterna av flyget som en rättvisefråga, med moraliska implikationer inte olika de som vi har anammat när det gäller jämställdhet mellan etniska grupper, och mellan könen. I boken beskriver hon hur vi behöver se på klimatfrågan som en fråga om att vara “ones others keeper”: Att ta ansvar för sina medmänniskor. Först när vi kopplar samman våra levnadsmönster med dess etiska följder kan vi uppnå en medvetenhet, och skapa en politisk vilja till förändring. 

Karl Kraus och Stefan Zweig ger båda uttryck för oviljan att se den politiska vilja som skapat så mycket lidande, för dem själva och andra. Men deras verk illustrerar också vikten att framhärda i att tala om katastrofen. Stefan Zweigs Världen av igår har trots allt av många efterföljande generationer kommit att läsas som ett politiskt laddat vittnesmål. Kraus angrep sitt samhälle utifrån en moralisk ståndpunkt, och kom att bli en viktig debattör i sin samtid. Kanske kan vi genom att börja tala om de moraliska aspekterna av vårt levnadssätt, genom att framhärda och formulera ett narrativ kring lidandet som skapas av våra konsumtionsmönster; uppnå en ansvarstagande klimatmedvetenhet. 



 

28 december 2018

Vardag under La Belle Epoque: Att leva intill en nära förestående katastrof
- av Essy Klingberg


Emil Sieurin (1877-1962) var en svensk ingenjör och filmare, som kom att bli en av de första att spela in rörliga bilderna av vanliga människors arbete och fritid. Utöver detta importerade han utländsk film till Sverige. Nitton av dessa går under namnet Sieurins franska bilder, och är producerade av det franska bolaget Gaumont mellan åren 1899-1901. I många fall har filmerna inte återfunnits i något annat arkiv i världen, och har bevarats enbart tack vare Sieurin och svenska filminstitutet. Människorna i Sieurins franska bilder lever under la Belle Epoque, den period före första världskriget som präglas av framtidstro, tillväxt och sorglöshet. De vet inget om det världskrig som ett drygt decennium senare kommer rita om den europeiska kartan och demontera bilden av den moderna världens utveckling som en konstant framåtrörelse. Hur många av människorna i Sieurins panoreringar över Paris gator kommer överleva de kommande två världskrigen? Min vetskap om den nära förestående katastrofen får mig att känna en gemenskap med dem. För på samma sätt som människorna under la Belle Epoque lever jag under en period av tillväxt, framgång och resursrikhet, men med ett ständigt närvarande hot om en kommande nedgång.

Motiven i Sieurins filmer varierar, från iscensatta dansuppträdanden och sketcher till dokumentära gatubilder av Paris. När jag för första gången såg Sieurins franska bilder var det framför allt de senare som lämnade starkast intryck. Filmerna visar svepande bilder av staden och människorna i den. De är sina vardagsmiljöer, på väg till och från jobbet, och till stor del omedvetna om kamerans närvaro. Som åskådare är det lätt att glömma bort att det som visas inte är en rekonstruktion av livet under förra sekelskiftet, utan verkliga människor med verkliga liv, och att ingen av dem lever idag. Något med det oförställda sättet på vilket människorna passerar framför kameran gör att de upplevs moderna. Liksom oss moderna människor tycks de nästan ta sitt välstånd för givet, trots att den tekniska och levnadsmässiga standard man nått vid tiden för inspelningen av Sieurins franska bilder är något alldeles nytt, och utvecklingen skett fort. Människor tycks oavsett generation snabbt kunna vänja sig vid nya tekniska agremanger.

På en avgörande punkt skiljer sig vår moderna situation emellertid från människornas under La Belle Epoque: Vi är medvetna om att den levnadsstandard vi tagit för given är tillfällig, och att de ekologiska premisser vi utgår ifrån i vår resursanvändning är falska. Kanske inte bara medvetna: Att vara modern människa tycks bli allt mer synonymt med att förhålla sig till begrepp som klimatångest, och enligt SOM-institutet är klimatförändringar den fråga som oroar svenskar mest. Frågan om hur vi som moderna människor ska kunna leva våra liv utan att skada vår omvärld eller våra medmänniskor är alltså en som väcker känslor, och berör många. En av de som kritiserats för sitt sätt att hantera målkonflikten mellan oändlig tillväxt och begränsade naturresurser är 2018 års nobelpristagare i ekonomi, William Nordhaus. Priset tilldelades han för sin DICE-modell: Dynamic Integrated Climate-Economy model, som ska användas för att kunna räkna på hur ekonomisk utveckling och klimatförändringar är beroende av varandra.

Till skillnad från IPCCs klimatrapport, som lyfter vikten av att nå målen om max 1.5 graders global uppvärming, menar han att de ekonomiska effekterna blir som lindrigast vid en uppvärming på max 3 grader. Kritiker har lyft hur hans beräkningar utgår från godtyckliga antaganden som gör resultaten otillförlitliga, och att de slutsatser han kommer fram till kan legitimera förhalandet av avgörande klimatinitiativ. Nordhaus utgår i sitt arbete med andra ord ifrån frågan om hur vi ska försäkra oss om att klimatförändringarna inte skadar tillväxten (i förlängningen vårt sätt att leva), istället för vilka uppoffringar som krävs för att undvika en global klimatkatastrof. Hans resonemang är således en förlängning av den grundläggande fråga de allra flesta av oss i slutändan ställer oss när vi hanterar klimatfrågan: I vilken grad kan jag (eller min familj/mina barn/ framtida generationers barn) fortsätta leva på samma sätt som jag gör idag? Detta snarare än att reflektera över vilka livsstilsförändringar som skulle generera största möjliga klimatmässiga vinst (exempelvis att inte alls skaffa barn). Och egentligen är det kanske helt naturligt att resonera på detta omvända sätt, för det kan vara svårt att på våra egna liv applicera de stora omställningar vi vet egentligen vet skulle krävas, helst igår. Oavsett om vi strävan mot att möta Nordhaus eller IPCC:s mål ser läget rätt mörkt ut: Enligt IPCCs worst case scenario-uppskattning riskerar vi att vid seklets slut ha nått en uppvärmning på så mycket som 4.5 grader.

När 2018 nu lider mot sitt slut har FN avslutat sitt klimatmöte i Katowice, där man avsett komma överens om ett regelverk för att i praktiken få parisavtalet att fungera. Att detta sker är självklart ett steg i rätt riktning. Men med mötet framträder också en tydlig bild av hur splittrade världens länder är. Ett uttryck för detta syntes i hur flera mäktiga länder, däribland USA och Ryssland, inte formellt ville välkomna IPCC:s rapport. Oenigheten gällde själva formuleringen men ansågs symboltung, då länderna som motsatte sig enbart ville ”notera” rapporten. Men splittringarna gäller inte bara formaliteter, och flera avgörande frågor är fortfarande obesvarade: I vilken takt utsläppen ska minska, såväl som hur handeln med utsläppsrätter ska ske. Det är svårt att uppbåda entusiasm kring den här sortens stora möten, där parter med helt olika utgångspunkter ska försöka enas om något som skapar minsta möjliga missnöje. Så även denna gång.

En del historiker daterar la Belle Epoques slut till passagerarfartyget Titanics undergång 1912, en händelse som av många ansågs vara beviset på att teknik och vetenskap i slutändan står maktlös inför naturens krafter. Idag är detta något vi ständigt påminns om, genom rapporter om den förödelse naturkatastrofer lämnar efter sig. Så vilket är då det rätta sättet att förhålla sig till det faktum att mycket trots allt pekar på att vi är påväg åt en klimatmässig katastrof?  Något med att se människorna i Sieurins bilder, under la Belle Epoque, som går oförställda och ännu inte desillusionerade på Paris gator, gjorde mig medveten om vilken sällsynt historiskt gynnad position vi befinner oss i. Den som vill kan hitta en oändlig mängd statistik och larm att använda som bränsle till sin klimatångest, eller påpeka hur det om x antal decennier inte kommer finnas resurser nog att spela upp en film som Sieurins franska bilder, eller att det om x antal sekler inte ens kommer finnas människor att se dem. Men den som vill kan också glädjas åt att vara en av de få som får uppleva en period där den sortens resurskrävande arbete som ligger bakom restaureringen, arkiveringen och distribueringen av en film som Sieurins franska bilder är möjlig. För varje gång ett filmnegativ spelas upp sker oundvikligen en slitning, och den kemiska processen som skapar bilderna på acetatfilm gör att gamla filmnegativ oundvikligen krymper när tiden går. Det kommer därmed inte alltid vara en självklarhet att ha tillgång till de filmer som Sieurin en gång såg till att importera från Frankrike till Sverige, men vi som lever just här och nu har det. I bästa fall kan vi utnyttja denna tillgång, använda den för att reflektera över och bättre förstå den kulturella och historiska kontext i vilken vi lever. När vi ser likheterna mellan oss och människorna i Sieurins bilder; deras liv och våra, dåtidens och nutidens tidsanda, kan vi kanske uppleva en känsla av samhörighet med de generationer som föregått oss. Kanske kan denna samhörighet också göra oss lyhörda inför kommande generationers behov?



 


19 november 2018  

Att se helheten bortom delarna - en (om)värdering av framtida liv

- av Essy Klingberg

Enligt den kristna kalendern infaller påsken den första söndagen efter vårens första fullmåne. Detta syftar enligt traditionen till att säkerställa att högtiden inte sammanfaller med en månförmörkelse, som enligt Bibeln varslar om domedagen.
 
Sambandet var inget jag kände till i juli i år, men på något sätt fanns föreställningen om månförmörkelsen som något olycksbådande ändå i mitt undermedvetna. Sommarens månförmörkelse sammanträffade med den då pågående extremtorkan, och dess förödande effekter i form av bränder och foderbrist, som i sin tur framtvingade nödslakt av kreatur, återgavs detaljerat i media. Även den mindre skrockfulle kunde oroas av alla de tecken som vittnade om hur vi lever i den yttersta tiden.
 
Sommarens värmebölja har av meteorologer tydligt kopplats till den globala uppvärmningen: En försvagad jetvind orsakad av höjda temperaturer klarade inte av att driva bort det högtryck som parkerat sig över Skandinavien. Trots klimatfrågans ständiga aktualitet, och den ökade angelägenhet att diskutera den politiskt som detta samband borde inneburit, var det inte i första hand klimatpolitisk debatt som präglade årets valrörelse. Samtidigt var nog många väljare medvetna att klimatförändringarnas betydelse tveklöst kommer överstiga de politiska initiativens när det kommer till påverkan på kommande decenniers migrationsströmmar, arbetsmarknad och tillväxt.
 
Så vari bottnar vår kollektiva oförmåga att hantera klimatfrågan politiskt? Författaren Jeremy Lent söker förklaringar i The Patterning Instinct: A cultural history of humanity’s search for meaning (Prometheus books, 2017). I boken kartlägger Lent hur samtida vetenskapliga tankemönster formats av medeltidens kristna rationalism, och vilken betydelse detta har fått för förståelsen av klimatfrågan. Lent lyfter hur (icke-) hanteringen av klimatfrågan kan härledas till vår gemensamma föreställning om naturen som maskin, vars helhet är nedbrytbar i mindre beståndsdelar.
 
Metaforen formulerades ursprungligen av 1600-talsfilosofen René Descartes, som anförde en vetenskap präglad av reduktionismens tankemönster. Enligt reduktionismen förstås verkligheten bäst genom att brytas ner i mindre beståndsdelar, vilkas betydelse studeras separat. Som metod implicerar reduktionismen, enligt Lent, att det går att lösa klimatmässiga utmaningar på samma sätt som man skulle laga en trasig maskin: Genom att identifiera och byta ut defekta delar.
I boken lyfts hur klimatfrågan (och andra globala utmaningar) inte kan hanteras med de verktyg som den reduktionistiska metoden tillhandahåller, då ett ekosystem består av sammanlänkade och med varandra interagerande delar som inte låter sig separeras. I ett ekosystem saknas vidare som bekant tillgångar som reservdelar och liknande, då alla beståndsdelar är integrerade i samma kretslopp. Som den skotske ekologen John Muir formulerade det redan 1911: “When we try to pick out anything by itself, we find it hitched to everything else in the Universe”.
 
Utöver utformandet av västerländsk filosofi ägnade sig Descartes åt naturvetenskapliga studier, särskilt dissektion av djur. Deras innanmäte undersöktes och dokumenterades metodiskt, och hans fasta övertygelse var att de i grund och botten kunde förstås som maskiner, vars beståndsdelar kunde plockas isär som kugghjul. Descartes föreställning om naturen som maskin benämns av Jeremy Lent som en kulturell kärnmetafor.
 
Men det är kanske inte bara i klimatfrågan reduktionismen som vetenskapligt synsätt ställer till det för oss. Idag råder det knappast brist på rapporter om invecklade konflikter att förfäras över, och sambanden mellan dem kan ofta tyckas svåra att greppa. Vi läser om hur terrorgrupper som Boko Haram gör landvinningar i Nigeria, och utvidgar sin verksamhet till angränsande länder. Samtidigt kan vi parallellt följa klimatrapporter, som vittnar om hur Tchadsjöns yta minskat med 90% sedan 1960-talet. Sjön stod tidigare för 20 miljoner människors vattenförsörjning i Kamerun, Niger, Tchad, och Nigeria. Möjligheten till fiske och försörjning i området har i och med detta satts ur spel, och desperationen bland unga växer. Den trygghet som tillhandahålls i form av mat och uppehåll av organisationer som Boko Haram framstår alltmer som ett alternativ. Sedan 2009 har två miljoner människor tvingats på flykt undan gruppens terror. 
 
Det är inte för inte som just konflikten kring Tchadsjön kallas en av världens mest komplexa, och orsakssambanden ska inte förenklas allt för mycket, men klart står att det som vanlig mediekonsument kan vara svårt att ta till sig hur klimatmässiga, sociala och politiska utmaningar i fall som dessa är tätt sammanlänkade.
 
Orsakerna till varför Tchadsjön krymper är ännu inte fullt kartlagda, men en förklaring som ofta lyfts är att europeiska luftföroreningar resulterat i minskad nederbörd i regionen. Skilda problem är i det här fallet sammankopplade med varandra, och dess orsaker kan (som så ofta i en globaliserad värld) härledas till platser bortom regionens gränser. Att med en reduktionistisk metod lösa konflikten är inte görbart eftersom den inte låter sig brytas ner i isolerade delar. Konflikten vid Tchadsjön består även om alla europeiska luftföroreningar omedelbart skulle upphöra eller om Boko Haram med militära medel skulle besegras.
 
När allmänhetens förståelse för samband som de ovanstående brister väljer en del att rikta kritik mot media. Medielandskapets digitalisering har enligt vissa kritiker befrämjat lättöverskådliga och polariserande frågor, de som genererar datatrafik och annonsintäkter, och bidrar genom detta till att skapa ett grunt debattklimat som inte kan hantera komplexa frågor. Men även om detta till viss del må stämma, är utbudet av kvalitativ och pedagogisk klimatjournalistik samtidigt väldigt brett. För den som är intresserad finns gott om information att tillgå, problemen verkar snarare uppstå när vår förståelse ska omvandlas till politisk praktik.
 
Frågan har lyfts många gånger, men tåls att upprepas: Hur ska egentligen en progressiv klimatpolitik kunna få genomslag i ett system som förutsätter ständigt ökad tillväxt, en tillväxt som resulterar i en ökad användning av resurser? När Frankrikes miljöminister  i augusti avgick i direktsänd tv med orden “Jag kan inte längre ljuga för mig själv” gav han uttryck för en frustration många idag upplever. Och det är lätt att förstå hur man som politiker med klimatmässiga ambitioner kan känna sig vingklippt: Man röstas fram för att representera en grupp under en begränsad mandatperiod, samtidigt som de klimatmässiga initiativ som verkligen krävs skulle behöva ta åtskilliga kommande generationers intressen i beaktning. Kanske är det inte medielandskapets struktur som gynnar den som driver politik med kortsiktiga mål, utan det demokratiska systemets uppbyggnad kring representanter som företräder endast den grupp den valts av?
 
Frågan kan tyckas långsökt och vag, men redan idag diskuteras den bland forskare. På Institutionen för framtidsstudier drivs exempelvis projekt som “Att värdera framtida liv”, med syfte att undersöka hur vi i dagens beslutsprocesser ska väga kortsiktiga vinster mot de problem de kan innebära framtiden. Bland de konkreta förslag som diskuterats hör exempelvis möjligheten till instiftandet av en ombudsperson för framtida generationer, eller garanterad politisk representation för parter som driver klimatpolitiska initiativ. Detta skulle i praktiken innebära kompromisser med en del av det vi idag ser som karaktäristiskt för demokratisk folkrepresentation, eftersom det innebär en begränsning av folkets möjlighet till påverkan. Samtidigt lär vi oss redan i grundskolan om hur demokrati är mer än bara ett styrelseskick, att den också är tätt sammanlänkad med föreställningen om alla människors lika värde och lika rättigheter. Utmaningen tycks vara att hitta sätt på vilka även kommande generationer ska omfattas av de garantier demokratin vill tillhandahålla sina medborgare.
 
Men hur var det egentligen med René Descartes? Hans betydelse för den moderna vetenskapen går knappast att överskatta, men många av de grundläggande föreställningar han utgick ifrån har bevisligen visat sig felaktiga. Av sina dissektioner av djurögon drog Descartes slutsatsen att det vi ser fixeras på betraktarens hornhinna, som en ristning på en tunn och ljusgenomsläpplig bit papper. Idag vet vi att det vi ser när vi inte blundar är spår av fysiska avteckningar, utan resultatet av en process som innefattar invecklade signalutbyten mellan ögats olika delar.
 
Och det är tur att våra inre bilder inte är fixerade, för det ger oss förmågan att omvärdera hur vi ser på verkligheten som omger oss, en verklighet i ständig förändring. När det gäller frågor som klimatpolitik, Boko Harams framfart eller medias tillkortakommanden kan vi av Descartes felaktiga syn på synen åtminstone dra en viktig lärdom om värdet av att ifrågasätta våra egna föreställningar.

 




14 oktober 2018

Fortsättning följer
– av Oskar Örn


Ett spännande drama har vidtagit efter valet den 9 september. Stefan Löfven har blivit entledigad som statsminister. Ändå är han för närvarande kvar i rollen. Bollen gick först till Moderaternas partiledare Ulf Kristersson att på talmannens uppdrag försöka bilda regering.

Sverigedemokraterna har gjort ett framgångsrikt val. Det parlamentariska läget är trots det oförändrat i förhållande till valresultatet 2014. Skillnaden är den att en decemberöverenskommelse med syfte att skapa regler för vilken majoritet som ska leda landet redan är prövad och inte överlevt, och att möjligheterna för en liknande uppgörelse förkastas av de borgerliga partiledarna.

Det pågår inom borgerligheten en debatt om man ska låta en högerregering röstas fram med SD:s hjälp. En del verkar räkna med ett passivt stöd från partiet. Andra anser att man bör förhandla med SD. En del säger: "ta in dem så får de stå till svars för sin politik!”

En rimlig bedömning är att SD har kommit in i den svenska politiken för att stanna. Partiledaren Jimmie Åkesson blev den mest kryssade av alla partiledare. 80 procent av SD:s väljare anser att han var en viktig anledning till valet av parti. Det finns en lojalitet bland partiets väljare, och en stark identifikation med partiets ledare.

Åkesson närmar sig epitetet folkkär. Ett exempel på det är att när han en dag under valrörelsen prydde Expressens löpsedel handlade det om hans vanor för att hantera sin hälsa. Detta samtidigt som samma tidning (dessa två reportage omnämndes också på löpsedeln) skrev att hans partis budget var ohållbar och att Europa är i färd med att etablera en ny järnridå. Samma dag hade tidningens konkurrent Aftonbladet en liknande bevakning av artisten Pernilla Wahlgren.

Ett annat exempel är DN:s journalist Niklas Orrenius intressanta artikel angående SD:s framväxande folklighet på temat ”Numera får man kärlek som SD:are”.

Som åskådare var det lätt att uppleva att valkampanjen saknade visioner. Det var också en avsaknad av klassisk vänster/höger diskussion. Det var få inlägg om klass och om klassamhällets sociala följdverkningar. Inte heller diskussioner om privata och statliga företag förekom. Vad gäller politikområden som skolan, företagen eller sjukvården framträdde inga stora skiljelinjer. Min slutsats är att partiledarna ville framstå som pragmatiska problemlösare utan drömmar och mål. Det saknades diskussioner om målkonflikter, inte heller (ens bland de borgerliga företrädarna) någon diskussion om vikten av varsamhet om skattebetalarnas pengar. Stora resurser skulle tillföras vartenda politikområde och alla problem skulle, kunde och borde lösas. Straffen skulle bli hårdare, men sällan preciserades vilka straff. Som åskådare av valdebatterna förstod man åtminstone så mycket att det inte handlade om högre parkeringsböter.

Samtliga partiledare gav uttryck för en oerhörd tilltro till politikens möjlighet att lösa frågor. Normativa frågor, bör-frågor, lyste med sin frånvaro – jag tänker på frågor av exempelvis följande ideologiska karaktär: Kan man kompromissa viktiga frihetliga principer för att lösa samhällsproblem, bör staten exempelvis installera övervakningskameror på torg och gator eller äventyrar det principen om ett öppet, fritt samhälle?

På Medborgarplatsen i Stockholm stannade jag upp inför en moderat valaffisch med följande budskap:  Här vill vi installera en trygghetskamera! Associationerna gick till romanen 1984 där nyspråket omvärderat de etablerade sanningarna. Från det tidigare frihetstörstande partiet Moderaterna står det nu klart: kontroll trumfar frihet.

När Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt fick frågan om slutmålet av hans partis numer reformistiska socialistiska program beklagade sig många över att partiet trots allt föreföll fortsatt stå bakom idén om ett offentligt övertagande av produktionsmedlen. Men för den politiskt intresserade var det trots allt en av få gånger ideologi dök upp i valrörelsen.

Sverigedemokraterna uppträdde i valet som ett typiskt populistparti. SD angrep de borgerliga från höger och vänster och de rödgröna från höger och vänster. Partiet kritiserade till exempel den rödgröna regeringen för att fortsätta alliansregeringens utförsäkringspolitik och Moderaternas partiledare Ulf Kristersson för att han vill höja pensionsåldern. Sällan behövde SD förklara hur de skulle finansiera sina insatser eller prata konkret politik utifrån en höger-vänster dimension. I profileringen av partiet som ett vårdparti menade man att man ämnade ta tillvara på de bästa idéerna. Vad dessa idéer bestod av framstod inte tydligt och klart. Oftast återvände partiets företrädare till tanken att deras invandringspolitik skulle kosta mindre än de andra alternativen.

Partiet menar att välfärden i Sverige urholkas av invandringen.  Men de utvisningar man vill genomföra kommer också att kräva resurser. Ibland var upplevelsen att SD försökte slå vänstern vad gäller välfärd, vänsterns planhalva, och bräcka alliansens skattesänkningar, och få begärde logisk koherens. Författaren Göran Greider skrev en intressant text om Sverigedemokraternas väljare. Han skrev att när han pratar med en sådan och går bort från migrationsämnet blir högerpopulisten inte sällan vänsterpopulist. Bland väljarna finns ett stort missnöje gentemot myndigheter som Försäkringskassan, mot banker och andra företag.
En tes är att den ideologilösa, lösningsorienterade offentliga debatten gynnar SD. Den ena anledningen är att partiet var först med att kräva en stramare invandrarlagstiftning. Integrationen är nu det politikområde samtliga partier vill försöka lösa. Den andra anledningen är att partiet erbjuder någon form av ideologiskt projekt i idén om återtagandet av nationen och en återgång till mer traditionellt, konservativa värderingar.

En dyster syn på Sverige dominerade debatten. Det fanns ett undantag i Centerpartiets kampanj som levererade Emmanuel Macron-inspirerade utrop som Framåt! Politiskt försökte partiet formulera en mittenposition vad gällde synen på invandring och miljö. Dock framstår partiets företrädare Annie Lööfs tidigare marknadsorienterade ekonomiska program som mindre tydligt nu då hon i uttalanden vill närma sig en regering med Socialdemokraterna.
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson fick hård kritik för att han i en intervju med Financial Times ansågs ge en negativ bild av Sverige, och detta i internationell media. Dock gav kritiken inte riktigt rättvisa åt Kristerssons intervju. Han sade i intervjun att han ansåg att flera av Sveriges samhällsproblem var självförvållade, vilket måste anses vara en rimlig hållning då han som oppositionspolitiker inte är i samsyn med den sittande regeringens politik. Han sade dessutom att han framför allt ansåg skolområdet vara eftersatt och att han till skillnad från Sverigedemokraterna inte hävdade att samtliga samhällsproblem härstammade från integrationsområdet.

Moderaterna var det parti som tappade flest mandat i valet 2018 i jämförelse med föregående val. Partiets politiska inriktning framstod inte som helt klar. Var det frågan om nya Moderaterna eller Moderat Classic? Vad vill man göra angående värnskatten? Vill man införa marknadshyror?  Vill man fortsätta privatisera statliga bolag? Inget stort ideologiskt projekt som exempelvis arbetslinjen trädde fram.

Min slutsats är att Kristersson under valkampanjen fastnade i riskminimerande strategier. Ett led i denna strävan var att partiet försökte kommunicera hårdare krav på integrationsområdet sannolikt delvis för att stoppa utflödet av väljare till Sverigedemokraterna.

Moderaterna är splittrat i hur det ska agera i förhållande till SD. När Kristersson tillträdde som partiledare förklarade han att han inte ämnade prata, förhandla, eller regera med partiet. En tidningsundersökning visade att 329 av 609 M-politiker i landet ansåg att Moderaterna borde ta makten med hjälp av förhandlingar med SD. 62 % av partiets väljare anser att partiet bör regera med stöd av SD. En undersökning visade att var fjärde M-väljare vill ge SD plats i regeringen.

Riksdagsledamoten Maria Abrahamsson formulerade sin önskan: ”Moderaterna bör pröva alla möjligheter att bilda regering". Moderaten Tomas Tobé formulerade sig så här:” Invandringsfrågan är fråga 1,2, och 3 för de som lämnat oss för SD.” Jimmie Åkesson pratade under valkampanjen om signaler han fick från M:s riksdagsgrupp att man var frustrerade och ville föra diskussioner med Sverigedemokraterna.

Hos Kristdemokraterna ser man tydligare en uttalad vilja att närma sig Sverigedemokraterna. Partiledaren Ebba Busch Thor uttryckte i en DN-artikel att hon ansåg att alliansen borde tala med SD, däremot inte förhandla med partiet. I samma artikel menade den tidigare partiledaren Alf Svensson som ledde partiet i det lyckosamma valet 1998 att han föredrog att Alliansen samtalade med de rödgröna partierna. Attackera SD för deras värderingar, inte deras skattepolitik, uppmanade Alf de övriga partierna. Efter valet, på frågan om vad som skulle göras då SD förväntades rösta nej till en alliansregering, svarade Busch Thor:  "Jag uppfattar det som att SD sagt att idag är de inte beredda att rösta för. Utan det beror på vilken inriktning en sådan regering har". 

Pressen är hård på Ulf Kristerssons att försöka bilda regering. På valnatten förklarade först Ulf Kristersson att alliansen var det största regeringsalternativet då blocket var större än Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det rödgröna regeringsunderlaget var inte längre något att ta hänsyn till då Socialdemokraterna inte önskade ge Vänsterpartiet statsrådsposter.  Sedan var argumentet att S tappat många väljare. Man undvek då att tala om att Moderaterna var det parti som tappade flest mandat i valet i jämförelse med föregående val. Sedan var argumentet att S och Miljöpartiets mandat inte utgjorde en tredjedel av totalen. Slutligen var argumentet att Socialdemokraterna borde ge vika för en alliansregering då partiet gjort sitt sämsta val på 100 år.

Kristersson har utan att lyckas förankra ett förslag på regering nu lämnat tillbaka bollen till talmannen som sannolikt kommer att ge Stefan Löfven i uppdrag att sondera en kommande regering.  Fortsättning följer.


OSKAR ÖRN, statsvetare
 

 21 augusti 2018


Madrigal
- av Essy Klingberg


Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa
(...)
Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket

- Tomas Tranströmer, Madrigal 
 
Genom den tjocka isolering som drivorna av skräp bildar kan jag höra min mammas steg i rummet bredvid mitt, tunga och fogliga på samma gång. Ibland hör jag henne prata i telefon, med mormor eller morbror. Jag kan bara höra mammas ord men det är tillräckligt för att förstå vad det handlar om. De säger att jag bara är ett barn, att det är dåligt att växa upp bland så mycket saker, att jag måste få en egen yta och inte ska behöva ta så pass mycket ansvar som jag gör. Jag hör ofta vuxna säga att någon bara är ett barn, men jag förstår det inte. Ett barn har minst lika stor förståelse för sin omgivning som någon annan, om inte större, det vet jag. Jag fyllde elva för tre veckor och två dagar sedan. Mamma mådde inte så bra den dagen så jag var ensam den tiden jag inte var i skolan. Det gjorde mig inte så mycket, jag har alltid trivts i mitt eget sällskap. I skolan sjöng de för mig så jag blev nog uppvaktad ändå. Mina klasskamraters röster ekade mot klassrummets väggar, på samma sätt som en basketboll man spelar mot ett plank studsar när den kastas utan att nudda marken först. Det lät hårt. Där och då tänkte jag på min mamma. Älskar jag henne? Frågan kom till mig. Jag är starkare än henne. Jag är henne lojal. Jag kan inte tas ifrån henne, det skulle hon inte klara.
        
Hemma slänger vi inte saker, allt stannar här. Papper, tidningar, leksaker, böcker och sopor läggs på högar som blir till drivor och det går knappt att ta sig fram. Vi har rum vars dörrar inte kan öppnas då de är till taket fyllda med bråte, och skåp som ingen vågar öppna av rädsla för vad som kan ramla ut. Det är mamma som vill ha dem kvar, minnena. Man ska inte ta risken att slänga det som är viktigt. Visst har jag tyckt det varit jobbigt att inte ha en egen yta där jag kan leka eller sätta mig utan att först behöva flytta lådan med kylskåpsmagneter och kvitton, de urväxta skridskorna eller papperna man skulle fylla i om man ville vara på fritids förra sportlovet först, men innerst inne känner jag att mamma har rätt, och jag vet att tingen med varje fiber och varje molekyl skyddar oss, mig och mamma.
 
Jag har aldrig haft några särskilda vänner, i alla fall inte några nära. Det är inte så att jag saknar det, men nog finns det personer jag beundrar, som jag känner är speciella. Hon, som jag så ofta tänker på, heter Ellen och går i min klass. Jag kan inte förklara det bättre än att det är någonting ljust med henne, att någonting har hon om jag saknar. En kraft som gör att luften känns starkare och renare när man andas den. De gånger vi umgåtts på rasterna har världen liksom satts i rörelse, och det har inte ens varit något konstigt, för det känns som att det alltid varit så. Jag tycker om att vara runt henne, så jag blev såklart glad när hon frågade mig om jag ville komma hem till henne. Det finns faktiskt få saker jag vill mer, men ändå känns det inte rätt, inte än. Det känns som att det innebär något oåterkalleligt. Det är inte det att jag känner att jag sviker min mamma genom att göra det, men att det skulle kunna förändra något utan att också ge möjlighet att återställa det. Tanken skrämmer mig.
 
Vi står mitt emot varandra, min mamma och jag. Mellan oss; en avgrund med ett rep uppmätt över det. Vägen till den andra sidan är farofylld, och vem ska försöka passera och därmed ta risken att falla?  Min fot snuddar vid den sträva texturen, men underlaget sviktar och jag backar. Linan är inte tillräckligt spänd. Då ser jag henne på andra sidan, som självsäkert tar klivet utan att känna efter först. ”Du gör fel” vill jag skrika, men orden kommer inte fram i tid och hon rasar mot bråddjupet. Himlen är inte längre ljus och djupet mörkt, tvärtom, ljuset har inverterats och jag står nu ensam kvar i mörkret.
 
Tankarna är så mycket snabbare än vad jag är, och då spelar det ingen roll vad som är ett verkligt hot och inte. Jag önskar jag kunde stoppa dem, sluta oroa mig. Men när känslan infinner sig att jag och min mamma, vår värld, är under attack, finns det inget jag kan göra för att hindra deras framfart. Katastroftankarna visar inte hänsyn till något; vare sig logik eller sannolikhet.
 
Jag tänker mig ibland lägenheten jag och mamma bor i som en skog, en mörk skog, men en skog där man är fri att göra vad man vill. Här finns inga regler eller ramar, inte ens tingen hindras från att breda ut sig gränslöst. Jag vill inte ha något annat. Jag trivs här, det är det här jag är van vid. Bara i bland känner jag mig ensam, om natten. Jag tycker inte om att drömma. Att varken vara medveten, delta, verka eller slappna av. Att vara helt utelämnad till mitt undermedvetna och inte fullt förstå vad jag ser. Det är då, på natten, jag kan förnimma de minnen av att det varit annorlunda som trots allt finns, långt inne i mig. De är fragment som är svåra att placera, jag tror jag var väldigt liten när de utspelade sig. Jag minns att det var mindre stökigt, och att jag hade en bror. Han hette William och var blond, som jag. Han dog innan han var helt vuxen. Det är inget vi pratar om längre, men inte heller något vi döljer. Jag vet att min mamma är ledsen över det, jag har förstått det, men minnena är så avlägsna att jag knappt kan urskilja dem. Att försöka minnas nu känns som att stå på botten av en sjö och se vad som händer på stranden genom vattenytan.
 
Fast då, för länge sen, var jag den som stod på stranden, och min bror som var i vattnet. Då fanns det inget att göra, det var försent. Jag hann inte se mer än tillräckligt för att förstå allvaret innan en hand ledde mig bort från viken där vi brukade bada om somrarna till en varm bil. Sen träffades vi aldrig mer, jag och min bror, men jag vet att den dagen kommer och ibland längtar jag dit. Stundtals ber jag till Gud, men hittills har det inte gett någon utdelning. Ändå är jag övertygad att han lyssnar, jag känner i mig själv att jag har tillgång till min Gud. Så jag ber ibland, om olika saker. Jag vill att min mamma ska få lycka. Ge henne den, lyckan som jag inte kan ge henne. Amen. Låt inget ont hända henne. Jag behöver din hjälp för jag kan inte ensam skydda henne. Amen.
 
Häromdagen frågade Ellen mig om jag hade några syskon. Jag sa som det var, att jag inte har det längre, och reflekterade inte över det som något speciellt. Ellen har en lillasyster i ettan, Ingrid. Men, nu senare när jag är ensam, är det som att jag plötsligt fått tillgång till en tidigare gömd eller förtäckt del av min minnesbank, och en efter en återvänder minnesbilderna: Jag och William äter tacos, jag och William lyssnar på absolute kids. Jag ser på när han spelar Nintendo DS och han lyfter mig och snurrar mig runt, flera varv, jag kommer ihåg det. Vi går hem från mitt dagis, han har hämtat mig där. Det minns jag nu, och när jag berättade om minnena för mamma var det inte ett mörker som svarade mig, det var en vanlig, om än lite regnig, vårdag. Inget har förändrats, inget oåterkalleligt har uttalats, ändå är något annorlunda. Jag minns nu och det känns bra, och när jag kom till skolgården i morse stod Ellen där och lyste med hela sin närvaro, väntade på mig.

Essy Klingberg, 2018

 

9 november 2017
Nu formas framtiden för hållbara städer.
Av Johanna Jelinek Boman, arkitekt med master i hållbar utveckling.

Den 26 oktober står ArkDes värd för en heldagskonferens med namnet PLAN – Nu formas framtiden.  Det är en fullspäckad dag arrangerad av Plattform för Hållbar Stadsutveckling, Föreningen för samhällsplanering och ArkDes. Social hållbarhet löper som en röd tråd genom dagen som erbjuder både nya och bekanta perspektiv på samhällsplaneringens utmaningar. 

Sverige ser idag, hör jag ofta, en byggtakt inom bostadssektorn som knappt skymtats sedan miljonprogrammets dagar.  Eller möjligen slutet av 80-talet, men då hade jag precis lämnat blöjåldern bakom mig, min ignorans kring bostadspolitik var total, så jag vågar inte uttala mig om den perioden.  Annat är det idag, som boende i Stockholm.  

Det behövs utan tvekan bostäder i Sverige men kan vi vara säkra på att vi inte upprepar miljonprogrammets misstag?  Hur programmerar vi våra städer så att planeringen speglar människors behov?  Hur kan god planering ge olika typer av människor lika tillgång till rum och stad?  Är ambitionerna över huvud taget möjliga att uppnå?

Malmö stads stadsbyggnadsstrateg Josephine Nellerup inleder konferensen med att beskriva  visionen för ett sammanhängande funktionsblandat Malmö som är nära, tätt och grönt.  Åsa Dahlin från ”Kommissionen för ett socialt hållbart Stockholm”, beskriver arbetet med social hållbarhet inom inom Stockholms Stad.  Miljö- och stadsutvecklingsminister Karolina skog ”tror på samverkan mellan aktörer, men med gemensam riktning” för att nå goda resultat inom samhällsplaneringen.  Hon betonar också samhällsplanerares, arkitekters och forskares viktiga roll som kunskapsbärare över tid.  För att minska risken att forna misstag upprepas.

Åsa Dahlin berör också behovet av att jobba med delaktighet, att förvandla tillvägagångssättet top-down i planeringsprocesser till bottom-up metoder.  

Nils Phillips förkroppsligar detta då han berättar om sin hemby Röstånga i Skåne där invånarna gått samman och bildat fastighetsbolag.  Han förklarar hur företaget, majoriteten ägt av den ideella föreningen Röstånga Tillsammans, har köpt och renoverat flera byggnader, infört element av cirkulär ekonomi i byn och vänt en utflyttningstrend till ett samhälle dit människor nu börjar söka sig.  Han tror att det finns en längtan hos människor efter att få vara delaktiga och medskapande där en bor.  Förutom Nils föredrag saknar jag tyvärr det bredare perspektivet kring kopplingen och det ömsesidiga beroendet mellan stad, region och landsbygd under dagen. 

Det är oavsett informativt och lärorikt. Inspiration regnar över mig.  Ibland fastnar jag vid de vackra orden:

Samverkan
Kring vad? För vem?

Värdeskapande
Kring vad? För vem?

Fran Tonkis, professor i sociologi från London School of Economics frågar sig: Has ”sustainability” become an axiom of today? En grundprincip och självklarhet? Hon är tveksam till ordet hållbarhet och undrar om det kan vara så att miljömässig hållbarhet förvandlats till ett alibi, ”not to have to address the other two”: Social och ekonomisk hållbarhet. 

Jag dröjer lite längre vid en av programpunkterna som stack ut något bland de övriga.  I sitt föredrag rör Daniel Koch, forskare vid KTH Arkitekturskolan, vid en inte alltid lika uttalad aspekt av stadsbyggnad och samhällsutveckling.  Han tar avstamp i ökad globalisering och rättvisa.  Om vi menar allvar med global social hållbarhet och global social rättvisa, så kan vi inte bygga städer på samma sätt som idag säger han.

Utformandet av våra städer har makten att skapa och forma våra beteenden.  Jag kommer att tänka på James Gibsons Afforance Theory. Han hävdar att världen inte uppfattas endast genom objekt, former och rumsliga förhållanden utan också genom de möjligheter till handlande som dessa erbjuder.  Enligt Daniel är det redan planlagt för 2,5 miljoner kvadratmeter ny yta köpcenter i Sverige.  Det erbjuder oss att konsumera mer.  Och kring just konsumtion byggs de flesta av våra städer idag.  

Vi måste återinföra produktionen i våra städer igen, menar Daniel, åter göra produktionen lokal.  ”Om vi betalar rimliga priser för att människor [i andra delar av världen] ska ha rimlig lön kommer konsumtionen minska av sig självt”.  Han menar att en socialt ansvarsfull stad tar hand om frågor även på ett större plan.  Det han säger knyter an till koncept som ”teleconnections” – forskning kring hur social-ekologiska system är sammanlänkade via globala resursflöden, vad som driver dessa och hur det (oftast negativt) påverkar avlägsna ekosystem och sociala förhållanden 

Borde det Daniel pratar om vara nästa fas i svensk samhällsplanering? Är det en god ide och hur skulle det kunna se ut? Historien har bevisat att många goda idéer inom samhällsplanering haft oförutsedda negativa konsekvenser.  Vilka konsekvenser kan en sådan modell bära med sig?  Vilka motreaktioner skulle kunna växa fram?  Kan vi genom att försöka ligga steget före förebygga eventuella bakslag? 

Under paneldiskussionen efter Linköpings stadsarkitekt Johannas Wiklanders föredrag säger någon: Ingen bygger ur ett bostadsperspektiv idag, alla bygger ur ett investerings- och spekulatinosperspektiv.  Själva byggandet tycks ibland vara en del av konsumtionshetsen.  Enligt Johanna behöver politiken bli bättre på att stötta i planerings- och bostadsfrågan. Precis som Karolina Skog uttryckte det tycker även hon att ”Staten ska vara en aktör, inte en överrock”.  Hon menar att ”Politiken måste sätta ner foten. Antingen är bostadsfrågan marknadsstyrd eller så är den ett välfärdsprojekt.” Oavsett vilket behöver det finnas till systemet anpassade direktiv som minskar segregation och miljöpåverkan, i hennes mening de två stora ödesfrågorna idag.  
Många skulle nog hålla med.  Och enligt Kieran Long, överintendent på ArkDes, kan forskning bidra: ”One role of research is to hold politics accountable”.

Att en större del av meningarna i den här sammanfattningen nog avslutas med frågetecken kan tyckas förvirrande.  I min mening är det ett kvitto på högt betyg.  Jag tycker att en bra konferens väcker fler frågor än den levererar svar.  Den lämnar en ödmjuk inför allt vi inte vet, men med lite klarare bild av de utmaningar som väntar. 

Johanna Jelinek Boman
Johanna är arkitekt med en master i hållbar utveckling från Stockholm Resilience Centre.  Hon intresserar sig för tvärvetenskap, olika discipliners samverkan för att bidra med nya teorier, metoder och kunskap till samhällsplaneringens miljörelaterade och sociala frågor.  Skrivandet är ett sätt att både själv bearbeta och förmedla nya lärdomar och komplexa samband. 

23 augusti 2017
En kille sjunger Beethoven i talarstolen av Karin Pettersson


Jag är inte helt säker. Det kan vara en hallucination. Mitt system är ett virrvarr av kortslutningar efter för mycket socker, för lite sömn och kopiösa mängder billigt bryggkaffe. Det kostade femtio kronor för fri påfyllning, och jag är rätt säker på att mina koppar nu går för mindre än en krona.

Men jag tror det var det han gjorde. Sjöng alltså. Inlindad i en EU-flagga. Nu står någon i talarstolen och rabblar siffror. Fyrtiotusen miljarders miljoner…
Kanske är det dags att gå och lägga sig.

Det är min första kongress med Liberala Ungdomsförbundet, och jag har lyckats pricka in det år som sköter motionsbehandling till valet 2018, valet 2019, som ska gälla ända tills 2020.

Nattpass och pläderingar. Dåligt kaffe och okynnesvoteringar. Några timmars sömn innan det knackas på alla dörrar med en tapper liten högtalare som blastar musik från de första åren på 2000-talet. Livs levande versioner av de personer som fyller mitt twitterflöde, mer dåligt kaffe.

Alla bryr sig väldigt mycket här, i en skolaula i Borås. Så det är inte konstigt att det blir vissa känsloutspel. Vi har inga personstrider i år, inte i ungdomsförbundets förbundsstyrelse iallafall, så alla slipper det. Självklart diskuteras andra personval med både känsla och hetta, men det kan vi skjuta ifrån oss.

Så himla många skratt ekar ut från Erikslundsskolan denna helg i augusti, och efter kongressmiddagen hörs även en del tårar. För medan Borås 2017 är min första kongress, kommer andra att komma ihåg den som sin sista. Parisehjulet snurrar och snurrar, men för vissa är det dags att stiga av.

För gemenskapen i den där aulan sträcker sig bort genom sommarnatten, sträcker sig tillbaka i tiden till dem som var på sin sista kongress för länge sen, de som är frysta i tiden med tonårsluggar på foton av äldre årgångars LUF och FPU. De som nu sitter hemma med grånat hår. De som undrar vad vi bråkar om nu för tiden, och som ser andra namn vid titlarna som går i arv.

Kongressen stängs officiellt på söndagen och vi fyller stora bussar. Mot Väst, mot Stockholm, mot Uppsala och Västerås.

Den första timmen på bussen är lugn. Vi kryper ihop, sover mot fönstren, njuter av lite tystnad.

Sen tröttnar vi på tystnaden, och när bussen stannar i Stockholm har jag ont i halsen av flera timmars prat, diskussioner väller fram som vågor, kraschar mot allt jag trott jag vet, och drar sig tillbaka, byter form, kastar sig fram igen i ett tempo som gör mig vimmelkantig.

Jag har älskat varenda sekund.

Jag har varit hemma i bara en dag när jag springer på en tjej i min klass på stationen. Hon ler lite retsamt när hon ser hur jag tar in hennes kläder. SSU påse i handen. SSU band runt halsen, SSU pin på tröjan (som är röd)
Hon är nyss hemkommen från sin egen första kongress, dagen efter att min egen avslutats. Trots att vi tycker olika om det mesta så tillhör vi båda två, och respekterar båda två, den lilla bubblan som är att vara ‘Ung och Politiskt Aktiv i ett Ungdomsförbund.’

Så jag ler tillbaka, retas lite.

När vi kommer tillbaka till klassrummet ska jag bråka med henne om yttrande-och mötesfriheten, för mellan raderna (på twitter) har jag förstått att SSU tycker annorlunda där.

Men nu unnar jag henne sömn.

Karin Pettersson
Chefredaktör Radikalt Forum

29 maj 2017
Lika olika villkor av Ebba Örn

Att hälsa är förknippad med ekonomi och social position i samhället är välbelagt. Också i Sverige lägger föräldrars socioekonomi och utbildningsbakgrund grunden för barnens framtid inom jobb och skola, och därmed också deras framtida hälsa. 

Att människor i Sverige lever med olika ekonomiska villkor innebär inte bara att de har olika mycket pengar att röra sig med, eller att deras materiella standard skiljer sig åt. Flera decenniers forskning pekar mot att den som är lågavlönad oftare lever med ohälsa än den som är högavlönad, en ohälsa förknippad med värk i rygg och leder, oro och ångest, och folkhälsosjukdomar som fetma och diabetes.

Även sambandet mellan livsstil och utbildning är väl studerat, liksom levnadsvanornas samband med hälsa och ohälsa. Högre utbildning innebär större möjlighet att välja ett högavlönat jobb, som inte sliter ut kroppen i ung ålder. Utbildning bidrar också till förmågan att kunna tillgodogöra sig hälsorelaterad information, som att avgöra huruvida apelsinläsk och apelsinjuice är likvärdiga val till barnens frukost, när läsken är betydligt billigare än juicen.

I Folkhälsomyndighetens nya rapport Förslag till åtgärder för ett stärkt, långsiktigt arbete för att främja hälsa relaterad till matvanor och fysisk aktivitet konstateras att minst hälften av de tio främsta riskfaktorerna för ohälsa är kopplade till ohälsosamma matvanor. Vidare konstateras att varannan svensk idag är fet eller överviktig, och att fetma nästan är dubbelt så vanligt hos personer med förgymnasial utbildning jämfört med de med eftergymnasial utbildning. Göteborgs stad publicerade 2014 en rapport gällande stadens invånares hälsa och livsstil, där man konstaterar att sambandet mellan hälsa och utbildning är tydligt: högre utbildning genererar bättre hälsa då den skapar förutsättning för individen att fatta aktiva och underbyggda beslut. Men, menar man, sambandet är dubbelriktat, eftersom bra hälsa i sig också skapar förutsättning för människor att utbilda sig

Redan i barndomen läggs grogrunden för människors hälsa, och redan i barndomen skapas ojämlikhet människor emellan. Ekonomi, arbetsförhållanden, språkkunskap och psykisk hälsa utgör alla faktorer som påverkar vilka levnadsvanor en människa har och kan ge till sina barn.
Barns tidiga utveckling är av stor vikt för att bryta ojämlika mönster. I småbarnsåldern har insatser större chans än senare i livet att skapa lika villkor för alla barn, oavsett barnets socioekonomiska bakgrund och uppväxtmiljö. Här har förskolan en viktig kompensatorisk uppgift att fylla, som en miljö för barn att utvecklas fysiskt, socialt, emotionellt och språkligt.
Hur viktig förskolan är för barns utveckling illustreras i ett exempel i boken Jämlikhetsanden från 2010. Författarna refererar till en landsomfattande studie i England som visar att barn som växer upp under missgynnade förhållanden redan vid tre års ålder kan ligga upp till ett år efter i utvecklingen jämfört med barn från mer priviligerade omständigheter.

I Sverige har alla barn som fyllt ett år har rätt till plats på förskola eller daghem, så länge deras föräldrar arbetar, studerar, är arbetssökande eller föräldralediga för barnets syskon. Först från tre års ålder har dock i praktiken alla barn rätt till allmän förskola, max tre timmar om dagen, även barn till föräldrar med försörjningsstöd. En kartläggning gjord av Metro i början av året visar dessutom att 37 barn bara i Göteborg och Stockholm sades upp från sina förskoleplatser under 2016, då deras föräldrar inte betalat avgiften. Vad detta innebär är att många av de barn som kan tänkas ha störst behov av förskolans kompensatoriska verksamhet inte har möjlighet att gå i förskola under sina första levnadsår, och missgynnas därmed i utvecklingen.

Och detta får konsekvenser senare i livet. Forskning visar att den som gått i förskola generellt sett klarar sig bättre i skolan. Forskning visar också att föräldrars skolbakgrund i stor utsträckning kan förklara och förutse elevers framtida skolresultat. Skolverket menar att i och med att skolundervisning blivit alltmer individualiserad och bygger på att eleverna under lektionstid själva tillgodogör sig litteraturen, så har elevens stöd hemifrån blivit allt viktigare. Socioekonomisk och utbildningsbakgrund har alltså fått större inverkan på barnens prestationer, något som påverkar barnens sociala position, och hälsa, i framtiden.

18 maj 2017
Tre författarskap värda besväret av Karin Petterson

Filmatiseringar och tv-serier i all ära, men den är något oslagbart i en riktigt bra riktig bok. Alla kan inte skriva böcker. Men här följer tre personer som kan det - och de kan det väldigt väldigt bra.

Chimamanda Ngozi Adichie (1977-). Kombinationen av den charmiga enkelheten i hennes språk och hennes färgstarka karaktärer är slående, det är inte svårt att förstå varför hennes namn alltid dyker upp när kommande Nobelpristagare diskuteras. Och när Americanah känns för lång och Purple Hibiscus för tung så finns hennes novellsamling, The Thing Around Your Neck med tolv noveller som är så korta att inga ursäkter godtas. Läs dem.

F. Scott Fitzgerald (1896-1940) tillhör den tid då författaryrket hade rockstjärnestatus. The Great Gatsby är ett mästerverk, även om det inte sågs så när den gavs ut. Hans novellsamlingar, Tales of The Jazz Age och Flappers and Philosophers är fyllda med en avmätt, torr humor som inte blir pretentiös, även om hans läsare kan vara det.

Försäljningen av George Orwells (1903-1950) 1984 har skjutit i höjden sedan uttrycket Alternativ Fakta myntades. Ordet samhällskritisk urvattnas på kultursidorna, men här hör det hemma. Hans böcker är viktiga utan att vara trista, seriösa men inte utan humor, och är avskalade utan att sakna charm. De kräver sinnesnärvaro och tar sin tid att komma igenom, orden dröjer sig kvar.

Jag vill också slå ett slag för en genre som alltför ofta glöms bort. Fantasy ses alltför ofta som fulkultur med specialeffekter och tv-serier, klottriga framsidor med för mycket färger och för mycket bevingade varelser gör att de ignoreras. Men C.S Lewis Narnia, J.K Rowlings Harry Potter eller Cassandra Clares The Mortal Instruments är skrivna för att fängsla alla åldrar, och gör det när de får en chans. Ingen är för gammal för att spana efter sjöjungfrur i vattnet eller bevingade hästar i himlen.

Samtliga böcker som nämns i denna text har svenska översättningar, men jag rekommenderar att läsa dem på engelska, för originalspråk är alltid att föredra.

Karin Pettersson, chefredaktör Radikalt Forum

5 maj 2017
Perspektiv på fattigdom av Ebba Örn

Det finns flera perspektiv att lägga på den globala fattigdomens utveckling, liksom på fattigdom inom Sveriges gränser. Vi kan lyfta framstegen, som visar att den andel av jordens befolkning som lever i extrem fattigdom har halverats sedan 1990. Vi kan också nyansera bilden och lyfta det faktum att 800 miljoner människor fortfarande lever på sjutton kronor om dagen.

De senaste 25 åren har bekämpningen av den globala fattigdomen gått framåt. Sedan 1990 har vi sett den extrema fattigdomen i världen halveras liksom barnadödligheten. Andelen barn i världen som går i skola har ökat från 80 till 91 procent.

Vi kan konstatera att det är en utveckling som går framåt men samtidigt konstatera att den positiva utvecklingen inte gäller alla områden, alla platser eller människor. Fortfarande idag lever 800 000 miljoner runt om i världen i extrem fattigdom, vilket innebär ett liv med motsvarande 1,90 dollar om dagen, knappt sjutton svenska kronor om dagen. I samma andetag som vi säger att barnadödligheten har minskat kan vi konstatera att 16 000 barn under fem år dör dagligen på grund av sjukdomar såsom lunginflammation och malaria.

Kan vi då verkligen prata om fattigdom som ett globalt fenomen, när den tar sig så olika uttryck för människor på olika platser i världen?

Ja. Också i ett välfärdssamhället Sverige ser vi fattigdom, om än inte i den utsträckning som orsakar svält, men som likväl leder till ett kortare liv till följd av större psykisk och fysisk ohälsa. Det finns många orsaker till varför människor hamnar och blir kvar i en ekonomisk utsatthet. Exempelvis vittnar Stadsmissionen om att de möter människor som har rätt till skyddsnät men som exempelvis har hamnat mellan olika försäkringsinstanser eller som av någon annan anledning inte nås av det.

Under senare år har även antalet så kallade EU-migranter i allt större utsträckning sökt sig till Stadsmissionens verksamhet, människor som är medborgare inom det europeiska samarbetet, men som det svenska välfärdssamhället inte skyddar eller ”är till för”.

Generellt gäller också att fattigdom utgör levnadsvillkor som begränsar människans valmöjligheter och egenmakt. I Sverige har exempelvis alla barn rätt till skola och utbildning, men som vi ska se längre ned påverkar de socioekonomiska villkoren många barns skolgång och skolresultat, vilket kommer att ha inverkan på deras framtida valmöjligheter.

För att göra fattigdomens skilda ansikte mer begripligt brukar den delas in i ett antal definitioner; en extrem fattigdom som tar sig uttryck som svält och ofta utgörs av så nedbrytande förhållanden att människor med stor svårighet kan ta sig ur sin livssituation på egen hand; en relativ fattigdom som innebär att människor är fattiga i relation till andra människor inom deras samhälle.

Den sistnämnda, relationella, fattigdomen ser vi i betydligt större utsträckning än den extrema i såväl Europa som i Sverige. Men båda dessa grader av fattigdom är viktiga att fokusera på och förstå, eftersom delar av förståelsen annars riskerar att missas. Fokuserar man enbart på den relativa fattigdomen i världen är ett land som Bangladesh ett av de länder i världen med mest jämlik fördelning av resurser människor emellan, något som dock följer av att i princip alla människor lever i svårt fattigdom. Fokuserar man istället bara på den absoluta fattigdomen missar man de samhälleliga konsekvenserna av ett samhälle där resurserna är ojämlikt fördelade.

I västvärlden ser vi, som nämnt, framförallt relativ fattigdom till följd av ekonomisk ojämlikhet. Trots att fattigdom inte framstår som en prioriterad fråga i de politiska partiernas partiprogram ser vi idag att nästan 13 procent av svenskarna lever i risk för fattigdom, det vill säga har en inkomst som efter skatt understiger 60 procent av Sveriges medianinkomst. Än mer alarmerande är de siffror som visar på att var tredje svensk född utanför EU lever i risk för fattigdom. Det kan innebära svårigheter att betala oförutsedda kostnader, som exempelvis tandläkarbesök.

Detta innebär förstås också att många barn i Sverige idag lever i risk för fattigdom. Ny forskning vid Göteborgs universitet visar att en majoritet av de barn som lever i fattigdom i Sverige idag har utländsk bakgrund, det vill säga med en eller två föräldrar födda utanför Europa. Det framkommer i studiens resultatdel att barnfattigdomen bland barn till två svenskfödda föräldrar inte har ökat sedan 1980-talet, medan sannolikheten att barn till nyanlända föräldrar lever i fattigdom kan vara upp till 80 procent.

Bland de barn med föräldrar som befinner sig i inkomstfördelningens översta skikt framkommer det att föräldrarnas utbildning utgör en viktig faktor. Dock blir sannolikheten att ett barn befinner sig i inkomstfördelningens topp lägre om föräldern är född i ett land med låg HDI (Human Development Index), även om hens utbildningslängd är likvärdig en utbildning i ett land med hög HDI. Med samlingsmåttet Human Development Index tas länders BNP per capita i beaktning samt befolkningens utbildningsnivå och hälsa.

En människa som idag lever i tillfällig fattigdom kan förstås vara över gränsen för fattigdom imorgon. Det är dock tydligt att den som en gång levt på gränsen till fattigdom löper större risk att hamna där igen. Med det sociala arvet kommer även att den som växer upp under knappa förhållanden löper större risk att fortsätta leva i brist på resurser under resten av sitt liv. Skola och utbildning ses ofta som en förutsättning för att bryta detta mönster, och förhindra att fattigdom går i arv mellan generationer. Men mycket statistik pekar på att den som kommer från missgynnade förhållanden har svårare att klara skolan, och därmed i förlängningen får det tuffare på arbetsmarknaden. Enligt Anna Jobér, lektor i pedagogik vid Malmö högskola, har socioekonomisk bakgrund större inverkan i betygsstatistiken än vad kön och etnicitet har.

Fattigdom är inte sällan förknippat med förtryck och diskriminering: fattigdom till följd av förtryck, förtryck till följd av fattigdom. I Stadsmissionens rapport framkommer att EU-migranter idag utgör en av det svenska samhällets mest utsatta grupper. Många av dessa människor nekas i sitt hemland möjligheten till arbete och skolgång, och lever under sådana förhållanden som närmast går att definiera som extrem fattigdom. Rädda barnen menar att nära 366 000 barn mellan 3-17 år i Rumänien aldrig deltagit i utbildning. Av dessa barn uppskattas fyra av fem vara romer.

Sedan 1 juli 2013 har barn som bor i Sverige utan papper rätt till utbildning. Vad som gäller för barn till EU-migranter skiljer sig dock åt i olika kommuner: i vissa kommuner nekas barn skolgång, i andra har man anordnat skolgång. Möjligheten för barn till EU-migranter att få möjlighet att gå i skola i Sverige lär fortsätta att vara relativ. I början av 2016 tog regeringen emot den så kallade Tiggeriutredningen, där utredningens samordnare lägger fram åsikten att han inte tycker ”att vi (Sverige) generellt ska erbjuda skolgång för dessa barn (EU-migranternas barn)”.

Det är således ingen rättighet som barn till EU-migranter att få gå i skola, varken i hemlandet eller i Sverige, något som konstaterat försvårar för individen att ta sig ur fattigdom.

I utredningen från 2016 uppmuntras människor även att sluta ge pengar till den som tigger och istället skänka pengar till frivilligorganisationer i Rumänien och Bulgarien. I utredningen menar man att handlingen att ge pengar till den som tigger ”riskerar att cementera tiggarrollen”, och därmed även fattigdomen. Utredningens samordnare kommer också fram till att tiggeriet inte ska förbjudas, något som då var omdiskuterat som en möjlig lösning.

Ett år senare, efter att NRK:s motsvarighet till Uppdrag granskning avslöjat ett nätverk av tiggeri och kriminalitet I Bergen, öppnas frågan på nytt i media om att förbjuda tiggeriet i Sverige.

I EU-migranternas utsatthet gestaltar sig en fattigdom i Sverige som många tycks vilja slippa se. Det är en del av stadsbilden som inte känns “svensk”, kanske inte ens "europeisk", trots att fattigdomen och dess konsekvenser finns där även om vi ser dem eller ej.

Handlingen att förbjuda tiggeri menas bygga på omsorg, att ingen människa är fri så länge som hon tigger. Men trots denna omtanke skulle ett förbud mot tiggeri inte utgöra ett förbud mot fattigdomen i sig - den skulle ju, som konstaterat, fortsätta att existera. Det skulle innebära ett förbud mot den som är fattig.

26 april 2017
Våras det för ett fördjupat samarbete i Europa? av Hadar Cars

Liberalen Emmanuel Macron vann första omgången i det franska presidentvalet. Även om mycket kan hända under de två veckor som återstår före det avgörande valet talar mycket för att Macron blir Frankrikes näste president. I valrörelsen har han varit den som tydligast stått upp för ett fördjupat samarbete inom EU.

Sedan sex länder på 1950-talet la grunden till EU har sammanhållningen mellan Frankrike och Tyskland varit avgörande för praktiskt tagit alla framsteg som gjorts.  När de båda länderna drar jämt och visar att de både vill och kan kompromissa inbördes och för att vinna rejäla majoriteter inom övriga EU har mycket som tidigare inte låtit sig göras plötsligt blivit möjligt och även genomfört.

Tyskland, som alltid drivit på för ett starkare EU, går till val den 24 september i år. Det är ett viktigt val men med avseende på europapolitiken lär det inte leda till några avgörande förändringar.  Båda de stora partiernas kanslerkandidater – kristdemokraten Angela Merkel och socialdemokraten Martin Schults och deras partier liksom de tyska motsvarigheterna till Liberalerna, Centerpartiet och Miljöpartiet är alla tydligt för EU och ofta också för en utbyggnad av det europeiska samarbetet.

Det man i kretsen av EU-länder nu talar om är att stärka bevakningen av EU:s yttre gräns, om ökade insatser mot terrorismen och om förstärkt säkerhet i vid mening, också inom delar av försvarspolitiken. Ledande politiker har uttalat sig för ett fastare ekonomiskt och finanspolitiskt samarbete mellan euroländerna som också skulle bilda basen till ett mer integrerat Europa. Mot vad många förväntat sig kan Brexit komma att påskynda en sådan utveckling.
Redan i höst kan både Frankrike och Tyskland komma att ledas av för EU starkt engagerade stats- och regeringschefer som därtill har en lång mandatperiod framför sig. Vilka avtryck detta – liksom Brexit – kommer att lämna i Europa vet vi inte.

Men det är inte osannolikt att Sveriges regering, inte minst den som tillträder efter nästa års riksdagsval, kommer att ställas inför flera avgörande beslut. Jag önskar jag visste att beredskapen för detta var hög inom alla de demokratiska svenska partierna.  

Hadar Cars

2017-03-16
Artikel om dialog mellan regeringen och den ideella sektorn publicerad i tidsskriften Nonprofit Policy Forum

I texten nedan beskriver jag hur en överenskommelse mellan regeringen, den ideella och den kommunala sektorn växte fram i en dialog under åren 2007-2009.

2016-09-06
Peter Örn om prostatacancern i Nordengren och Epstein, P1

"Jag var två människor i en, en som gjorde rätt saker, en som var en rädd liten grabb."

Klicka här för att lyssna på inslaget.

2016-08-28
Peter Örn om boken Prostatacancer i Nyhetsmorgon, TV4

2016-12-30
Presidentvalets efterskalv  av Oskar Örn

   I.             
Jag landade i USA en vecka innan valet. Den komfortabla ledning som Hillary Clinton hade haft i opinionsmätningarna efter den läckta ljudupptagning där Trump hörs skryta om hur han antastar kvinnor, höll på att ätas upp. Nyhetsshowerna dominerades av nyheten om den återupptagna FBI-utredningen rörande Hillary Clintons hanterande av sin e-postserver i rollen som utrikesminister.

På Tv:n såg jag Donald Trump deklarera på ett rally i Florida - den så viktiga vågmästarstat som båda kandidaterna besökte var för sig närmare 30 gånger - att han inom ett par dagar skulle kunna vara ikapp och förbi i opinionen. Och min känsla var att han tog in Clintons för varje dag. Det var som om en psykologisk våg gick åt Trumps håll, en våg som fick rejäl kraft i och med det s.k. Comeybrevet – det brev till kongressens republikanska ledning där FBI-chefen redogör för att han återupptagit granskningen av Clinton.

Men de närmaste dagarna innan valdagen avstannade Trumpvågen, Clintons fall i opinionen bromsade upp och många räknade fortfarande med en komfortabel seger för demokraten.

Så kom de första siffrorna på valkvällen, och det var genast uppenbart att det inte skulle bli någon jordskredsseger för Hillary Clinton. Min granne på den valvaka som nog gästades av enbart demokrater blev askgrå i ansiktet. Jag frågade honom lite förvånad om siffrorna, som ändå såg relativt bra ut för Clinton. Han svarade att han inte jublade, han anade redan då vart det var på väg. Det skulle bli en lång natt. Och medan delstat efter delstat gick till Trump, vandrade middagsgästerna hem. De gick låga till mods men ändå med förhoppningen att de skulle vakna till en ny morgon när Clinton skulle ha vänt resultatet till seger.

Nästa morgon flög jag till New York. På radion i taxibilen in till Manhattan lyssnade jag på Hillary Clintons förlusttal. På de stora TV-skärmarna såg jag både Hillary Clinton och president Obama mana till lugn, uttrycka vikten av att ge den valde presidenten en chans. Samtidigt gick de första demonstranterna under parollen ”Not my president” nedåt stan fram till Femte avenyn, utanför Trump Tower.

Nästa dag besökte Trump president Obama. De båda männen hade aldrig träffats tidigare på tu man hand. Den blivande presidenten, som under en period sade sig tvivla på den sittande presidentens födelseplats och giltighet, blev nu introducerad till Vita Huset – och till presidentskapets villkor.
 
Obama uttalade sig om mötet på ett sätt som uttryckte hans vilja att åstadkomma ett effektivt skifte av presidentskapet: “I just had the opportunity to have an excellent conversation with president-elect Trump. It was wide-ranging. We talked about some of the organizational issues in setting up the White House”. Och vidare: ”We talked about foreign policy. We talked about domestic policy. I have been very encouraged by the interest in President-elect Trumps wanting to work with my team. And I believe that it is important for all of us, regardless of party, and regardless of political preferences, to now come together, work together, to deal with the many challenges that we face”.

Och kanske var Trump en smula tagen av mötet med Obama när han efteråt twittrade om mötet i Vita Huset: ”A fantastic day in DC…..Met with President Obama for first time. Really good meeting, great chemistry. Melania liked Mrs O. a lot!” ”Mr President, it was a great honour being with you, and I look forward to being with you many more times in the future,” fortsatte Trump.
 
Det är svårt att förstå vidden av att en person helt utan militär eller politisk erfarenhet har valts till landets högsta ämbete. Men där och då insåg jag på allvar att det faktiskt är så att Donald Trump, fastighetsmogulen på New Yorks femte aveny, kommer att vara president - och Commander in Chief - för åtminstone fyra år framåt.

     II.             

Vad är det då som Donald Trump har gått till val på? Låt mig presentera ett urval av de förslag som han har introducerat under valkampanjen.
·         Drygt 10 miljoner illegala invandrare ska deporteras. Vid ett tillfälle menade han att även barnen till dessa, som är födda i USA och därmed har amerikanskt medborgarskap, ska utvisas. Detta finns det stöd för i en medborgarskapsklausul i det 14:e tillägget i konstitutionen, enligt Trump. Men det är en analys få juridiska experter delar.
·         En mur ska byggas vid gränsen till Mexiko, som Trump menar ska betalas av den mexikanska staten.
·         Användning av tortyr (metoder värre än ”waterboarding”, enligt uttalande) ska tillämpas vid förhör av misstänkta terrorister.
·         Inreseförbud för människor från muslimska länder.
·         Kommande tillsättningar av domare till Högsta Domstolen ska syfta till att upprätthålla det andra tillägget i konstitutionen, det vill säga rätten att bära vapen. Domaren eller domarna (det kommer att bli minst en tillsättning, men det kan bli fler eftersom flera av domarna har nått en hög ålder) ska också värna rätten till liv, det vill säga verka för att olagligförklara abort.
 
  III.           

Trump fick inte röstmässigt samma stöd som Mitt Romney i valet 2012. Även Hillary Clinton presterade sämre i detta val än än partivännen Barack Obama 2012 vad gäller antal röster.

Men: Hon fick mer än ett par miljoner fler röster än Donald Trump sett över hela landet. Trump vann valet genom att ta hem majoriteten av de så kallade elektorsrösterna. 
  
Dagen innan valet deltog jag i ett seminarium på Harvard där Michael Dukakis, Demokraternas presidentkandidat 1988, föreläste. Han trodde att Hillary Clinton skulle komma att vinna, men var inte beredd satsa några pengar på det. Med stor klarsynthet noterade han att FBI-chefen James Comeys brev till kongressen, som alltså handlade om att utredningen mot Hillary Clinton skulle återupptas, hade skadat Clintons chanser betydligt.

”Samtidigt är det mitt parti som har försatt sig i denna svåra situation ", sade Dukakis. "Man har dragit bort sin organisation från ett antal delstater därför att man uppfattar dessa delstater som oförändrat ”röda”, det vill säga med republikansk majoritet. Partiet har förhållit sig passivt och väntar på att demografiska förändringar, till exempel en växande latin-amerikansk befolkning i delstaten Texas, över tid ska göra staten ”blå”.
Under flera år har det amerikanska politiska samtalet handlat om dessa demografiska förändringar. Det sades att det republikanska partiet skulle bli irrelevant om det inte försökte nå ut till andra väljargrupper än de traditionellt vita medelklassgrupperna på landet och i förorterna till de stora städerna. Så ansågs till exempel Jeb Bushs flytande spanska vara en stor tillgång för honom som kandidat."

Det var få som trodde på en republikansk valframgång, varken i presidentvalet eller i representanthuset och senaten där partiet nu har majoriteten av platserna.
Om Donald Trump hade förlorat valet och partiet i övrigt inte hade presterat i kongressvalet, förutspådde många att partiet skulle ha splittrats i flera småpartier. Till exempel skrev tidningen The Economist möjligheten av ett kommande flerpartisystem. Detta skulle bestå dels av ett konservativt parti ledd av de etablerade ”mainstreamrösterna” i det republikanska partiet, dels av ett ”Tea Party” och ett ”People’s Party”, lett av Trumpfalangen i partiet.

Även Demokraterna skulle potentiellt kunna splittras i två delar, ett socialdemokratiskt parti lett av exempelvis uppstickaren Bernie Sanders och ett liberalt parti med en inriktning mot mitten likt Clintons och Obamas politiska program.

Till denna bild ska läggas de redan existerande partierna. The Green Party med Jill Stein och The Libertarian Party med Gary Johnson i spetsen samlade en inte obetydlig mängd röster i valet. Vissa på vänstersidan beklagar sig över alla de röster som lades på Jill Stein och som istället kunde ha använts på Clinton och därmed försämrat möjligheterna för Trump, en person som hävdat att den globala uppvärmningen är en bluff påhittad av Kina för att stjäla amerikanska jobb. Dock ska sägas att den mest lyckosamma kandidaten utanför de två stora partierna på senare tid är den oberoende kandidaten Ross Perot, som 1992 splittrade högersidan på allvar och därmed banade väg för Bill Clinton som segrare i presidentvalet.

Det är onekligen så att Donald Trump har varit ett fenomen de senaste åren i den amerikanska politiken. Den rutinerade republikanen Newt Gingrich, som var en av de få republikaner som relativt tidigt slöt upp bakom Trump, sade att Trump valdes eftersom han är en ”unik, karismatisk entreprenörkille som bryter mot många regler”.
 
Någon som tidigt förstod Trumps genomslagskraft var Bill Clinton. Redan i oktober 2015 sade Bill Clinton om Trump: ”He is a master brander, and he is the most interesting character out there.”
 
President Barack Obama sade vid ett tillfälle: “I would have enjoyed campaigning against Trump. It would have been fun.”
 
Obama fick uppleva kampanjen ännu en gång då han gav sig ut och kampanjade för Hillary Clinton. Obama kampanjade också för att skydda sitt politiska eftermäle. Han är en av de stora förlorarna på valet av Trump som president. Flera av Obamas politiska vinster, till exempel sjukvårdsreformen The Affordable Care Act( även kallad Obamacare), riskerar att rivas upp under kommande år.
 
Det är svårt att hitta jämförelser med någon tidigare kandidat. Trump är en helt ny rörelse. Hans budskap gick ut på att båda de stora partierna med illvilja och inkompetens har svikit det amerikanska folket. Och Trump är på många sätt den första oberoende presidenten. Det är slående att han fortfarande långt efter att han blivit vald till partiets kandidat pratade om "the republicans". Han ser sig inte riktigt som en del av partiet. 
 
Det blir intressant att se hur Trump ska få ihop sin administration. Hittills har han nominerat rysslandsvännen Rex Tillerson till utrikesminister och försvarshöken James Mattis tillförsvarsminister. Mattis, som i sin tur uttalat sig mycket kritisk om Ryssland och dess utrikespolitik.
Det blir också intressant att se hur Trump ska försöka göra verklighet av sina vallöften. Han har goda förutsättningar att få igenom sin politik med tanke på den republikanska majoriteten i såväl representanthuset som i senaten. Men han har lovat såväl kraftiga skattesänkningar och infrastruktursatsningar i kombination med att sänka statsskulden. Det blir en svår ekvation att få ihop. Och han har lovat att återskapa arbetstillfällen i olika industrier som gått förlorade.

Framtiden får utvisa hur den lättstötte och lynnige Trump reagerar när missnöjet bland hans anhängare börjar pyra. Fler skalv är sannolikt att vänta..

OSKAR ÖRN

Oskar Örn, statsvetare och volontär för Hillary Clinton Oskar Örn, statsvetare och volontär för Hillary Clinton

2016-11-04
NERVIGT LÄGE I DEN AMERIKANSKA VALKAMPANJEN av Oskar Örn

J
ag befinner mig i Boston, Massachusetts. På Caffe Dello Sport i North End i Bostons fina italienska kvarter kan man få stans bästa kopp kaffe. Solen skiner utanför. Donald Trump syns nu på caféets TV. Kepsen är neddragen så att vi knappt ser hans ögon. Han raljerar över sin motståndare och hennes påstådda karaktärsbrister, han kallar henne ”Crooked Hillary”.
När jag var här för ett år sedan var jag övertygad om att det till slut skulle bli en strid mellan Hillary Clinton och Marco Rubio. Donald Trump ansågs vara för extrem. Men de republikanska väljarna i primärvalet valde Trump, en person som tidigare sagt att han identifierade sig mer med demokraterna.
En vanlig teori angående val i allmänhet och i hög grad också amerikanska sådana är att det är “the fundamentals”, alltså tillståndet i landet vad gäller framför allt ekonomi och arbetstillfällen, som styr vem som vinner. De flesta bedömare menar att den amerikanska ekonomin är ganska stark för tillfället, men Donald Trump driver hem den motsatta bilden just nu och många väljare som stöder honom delar bilden av att ekonomin i själva verket är i sönderfall.

Medierna talar om att Hillary Clinton har den effektiva valmaskinen på sin sida, men att Donald Trump har initiativet, vad som beskrivs som momentum, i valrörelsens slutskede. Bedömare pekar dessutom på risken att människor röstar på Trump bara för att se vad som kommer att hända. För att det verkar spännande. Och för att det skulle innebära en förändring.
Det anses vidare, enligt denna väljarterori, att de skandaler som dyker upp under en kampanj i slutändan inte spelar särskilt stor roll. Men just nu har Hillarykampanjen stora problem till följd av nyheterna om FBI-utredningen om hennes raderade e-post i rollen som utrikesminister. Dock är det så att det har mobiliserat fler Trumpanhängare snarare än att Clinton har tappat anhängare.

Demokraterna har som sagt en mycket stark organisation. Hillarykampanjen har byggts upp under flera år, med så kallad target-voting mekanik som man i hög grad lärde sig under Obamakampanjerna 2008 och 2012. En känsla är dock att kampanjstrategin inte är särskilt lyckad. Troligen överskattade man i somras hur pass stort övertag Hillary Clinton skulle ha. Man försöker till exempel att bredda väljarbasen i Nevada så att man därigenom ska kunna vinna staten. Det verkar vara en alltför optimistisk idé. Istället skulle kampanjen eventuellt ha satsat fullt ut på de två viktiga ”swing-states” North Carolina och Florida. Risken för Hillarykampanjen är att den har satsat överallt, men därmed inte fullt ut någonstans.

Donald Trumps valprogram är ett improviserat sådant. Programmet blandar traditionella republikanska frågor som till exempel värnandet om rätten att bära vapen, och skattesänkningar för företag och individer med motstånd mot frihandel och invandring.

Men nu handlar ingenting om politik, ideologi eller värderingar. Det handlar mest om person. Båda kandidaterna ägnar mest tid åt att ifrågasätta den andres etik och uppförande.

Detta trots att det är viktiga frågor som står på spel. Den som blir vald till president kommer att få välja minst en domare till högsta domstolen efter Antonin Scalias bortgång tidigare i år. Flera av domarna är till åren komna och det kan därmed komma att bli fler domarnomineringar under mandatperioden.

Republikaner kommer sannolikt att fortsatt dominera representanthuset efter valet. Demokraterna har en chans att återta majoriteten i senaten, denna bedöms av statistiker vara strax över femtio procent. Vinner Trump presidentvalet har han, om balansen i de båda kamrarna blir oförändrad, en större möjlighet än Clinton att få igenom sin politik.

Enligt den respekterade analytikern Nate Silver uppgår Hillarys vinstchanser just nu till 64 procent. Det är ett nervigt läge. På tisdag avgörs slaget.

OSKAR ÖRN

2015-11-21
Peter Örns tal vid mottagande av Karl Staaff-plakett

2013 > 05

Imorgon, den 16 maj, är Peter Örn moderator på ett seminarium i Helsingborg vid namn "Smarta system och listiga lösningar". Seminariet har satsningen EVAA (Energi, Vatten, Avlopp och Avfall) och det stora stadsdelsprojektet H+ i fokus, och innehåller presentationer och paneldebatter om projekten samt om Helsingborgs strävan efter att vara energineutralt år 2035. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: helsingborg, evaa, h+

Under Aktuellt publicerar jag
texter bland annat om aktuella samhällsfrågor som skrivits på uppdrag av Peter Örn AB. 

På underfliken Noteringar hittar du kortare vardagstexter.