Jag hade glömt den första vårkvällens mildhet. Det var länge sen sist. Men nu påminns jag när jag stiger av spårvagnen i Äppelviken. 
Minnet är verklighet igen. Kvällen är verklig. Och, ja, scillan är tillbaka. Redan breder blommorna ut sig som ett blått hav över 
gräset.
Och inom mig ropar det som av förvåning och samtidigt tacksamhet:
"Ännu en vår. Ännu en vår."

Vårdagjämning. Ett lätt snöfall över stadens gator och hus. Men ingen besvikelse. Dagen är längre än natten. Mörkret har inte övervunnit ljuset. Och kommer aldrig att göra det. Nej, aldrig. Det är ett förhållningssätt.

Där är du ju, du underbare koltrast. Vi ser dig inte, men sången går inte att undgå. Det är som om du övar dina skalor i det dolda innan du träder fram på vårens scen. 
Ändå är det som om trafiken stannar upp och bruset tystnar. Hörde du? Hörde du?
Ännu en vår, förunderlig vår. Den behöver inga fanfarer, inga pressmeddelanden.
Det räcker med koltrasten.

Månen lyste som en lanterna i natt; jag kunde nästan röra vid den från sovrummets fönster. Och morgonens ljus var redan här när månen bleknade bort. Smältvatten nu och snödropparna har fått sällskap i rabatten. 
Våren är den trösterika årstiden även om den också skänker mig vemod. Jag ska omfamna den som aldrig förr.

Vintern glömmer för ett ögonblick att det är vår. Snön yr över Stockholm och i Blekinge får man skotta snö. Men snödropparna i grannens rabatt invid brevlådan ler bara en smula och kurar ihop sig med en suck. Och redan vid klockan sex på morgonen är det nästan ljust.

Våren har satt sig själv på sparlåga. Staden är ruggig och kall och droppar av snö far sakta omkring i luften, knappt utan att nå till marken. Jag tar en dubbel espresso hos Pino på Kaffe alldeles vid Fridhemsplan. Den unge mannen med italienska rötter och som förr arbetade på Sosta är där, och vi pratar länge om livet - och om Zlatans framgångsrika år i engelsk fotboll. Vi pratar alltid om Zlatan när vi ses. Det är underbart att prata fotboll med någon som kan så mycket mer än jag nånsin kan förstå, det är som att prata konst eller böcker med någon som vet något på djupet där jag bara kan röra mig på ytan.
När jag går i kylan över bron mot St Eriksplan fylls jag av en känsla som jag knappt hinner uppfatta. Av vad? Av kärlek till livet. Nej, vänta, det är fel formulerat. Jag fylls av livets kärlek till mig.