noteringar ur vardagen
HÖST
19 november 2018
Himlen har varit överraskande blå i dag. När jag gick hem övergick ljuset i skimrande skymningsguld för att sedan mörkna; gatlyktorna och månen tändes. Jag vandrade den gåtfulla stigen ledd av månens ljus. Mörkret skrämmer mig inte som förr. Alltmer tycker jag om varje årstid för att den har sin egen personlighet och för att jag har levt så länge att jag inte längre har råd att försumma en enda månad, än mindre ett kvartal. Tiden får inte förspillas. Det är här jag vill vara också när mörkret kommer. Jag längtar men inte någon annanstans, bara efter människor. Det är här jag vill vara.
2017 > 05
Min far Göte Peterson höll nog alltid tal på Första Maj. Säkert talade han om barndomens fattigdom, om solidaritet och jämlikhet, om vikten av utbildning och folkbildning. Och av nykterhet, förstås.
Det berättas att hans röst var så kraftfull att den utan stöd av raspiga högtalare nådde ut över torgen och de röda fanorna. Men jag hörde röstens djupa värme endast i telefon vid några tillfällen, och så den där sommardagen vi möttes på hans kontor. Det är den dag jag nog aldrig glömmer.
Det var bara några månader innan han blev sjuk och allt blev ofrånkomligt. Men det visste ingen då. Det är så mycket man inte vet.
Nu är det många år sedan och jag tänker inte längre på honom varje dag. Nej, långtifrån varje dag.
Men just idag hörde jag hans röst i minnet fast jag vet att det är omöjligt. Den var så tydlig att jag blev överraskad. Och rösten var densamma, var som jag minns från den dag jag nog aldrig glömmer.