Aktuellt

9 november 2017
Nu formas framtiden för hållbara städer.
Av Johanna Jelinek Boman, arkitekt med master i hållbar utveckling.

Den 26 oktober står ArkDes värd för en heldagskonferens med namnet PLAN – Nu formas framtiden.  Det är en fullspäckad dag arrangerad av Plattform för Hållbar Stadsutveckling, Föreningen för samhällsplanering och ArkDes. Social hållbarhet löper som en röd tråd genom dagen som erbjuder både nya och bekanta perspektiv på samhällsplaneringens utmaningar. 

Sverige ser idag, hör jag ofta, en byggtakt inom bostadssektorn som knappt skymtats sedan miljonprogrammets dagar.  Eller möjligen slutet av 80-talet, men då hade jag precis lämnat blöjåldern bakom mig, min ignorans kring bostadspolitik var total, så jag vågar inte uttala mig om den perioden.  Annat är det idag, som boende i Stockholm.  

Det behövs utan tvekan bostäder i Sverige men kan vi vara säkra på att vi inte upprepar miljonprogrammets misstag?  Hur programmerar vi våra städer så att planeringen speglar människors behov?  Hur kan god planering ge olika typer av människor lika tillgång till rum och stad?  Är ambitionerna över huvud taget möjliga att uppnå?

Malmö stads stadsbyggnadsstrateg Josephine Nellerup inleder konferensen med att beskriva  visionen för ett sammanhängande funktionsblandat Malmö som är nära, tätt och grönt.  Åsa Dahlin från ”Kommissionen för ett socialt hållbart Stockholm”, beskriver arbetet med social hållbarhet inom inom Stockholms Stad.  Miljö- och stadsutvecklingsminister Karolina skog ”tror på samverkan mellan aktörer, men med gemensam riktning” för att nå goda resultat inom samhällsplaneringen.  Hon betonar också samhällsplanerares, arkitekters och forskares viktiga roll som kunskapsbärare över tid.  För att minska risken att forna misstag upprepas.

Åsa Dahlin berör också behovet av att jobba med delaktighet, att förvandla tillvägagångssättet top-down i planeringsprocesser till bottom-up metoder.  

Nils Phillips förkroppsligar detta då han berättar om sin hemby Röstånga i Skåne där invånarna gått samman och bildat fastighetsbolag.  Han förklarar hur företaget, majoriteten ägt av den ideella föreningen Röstånga Tillsammans, har köpt och renoverat flera byggnader, infört element av cirkulär ekonomi i byn och vänt en utflyttningstrend till ett samhälle dit människor nu börjar söka sig.  Han tror att det finns en längtan hos människor efter att få vara delaktiga och medskapande där en bor.  Förutom Nils föredrag saknar jag tyvärr det bredare perspektivet kring kopplingen och det ömsesidiga beroendet mellan stad, region och landsbygd under dagen. 

Det är oavsett informativt och lärorikt. Inspiration regnar över mig.  Ibland fastnar jag vid de vackra orden:

Samverkan
Kring vad? För vem?

Värdeskapande
Kring vad? För vem?

Fran Tonkis, professor i sociologi från London School of Economics frågar sig: Has ”sustainability” become an axiom of today? En grundprincip och självklarhet? Hon är tveksam till ordet hållbarhet och undrar om det kan vara så att miljömässig hållbarhet förvandlats till ett alibi, ”not to have to address the other two”: Social och ekonomisk hållbarhet. 

Jag dröjer lite längre vid en av programpunkterna som stack ut något bland de övriga.  I sitt föredrag rör Daniel Koch, forskare vid KTH Arkitekturskolan, vid en inte alltid lika uttalad aspekt av stadsbyggnad och samhällsutveckling.  Han tar avstamp i ökad globalisering och rättvisa.  Om vi menar allvar med global social hållbarhet och global social rättvisa, så kan vi inte bygga städer på samma sätt som idag säger han.

Utformandet av våra städer har makten att skapa och forma våra beteenden.  Jag kommer att tänka på James Gibsons Afforance Theory. Han hävdar att världen inte uppfattas endast genom objekt, former och rumsliga förhållanden utan också genom de möjligheter till handlande som dessa erbjuder.  Enligt Daniel är det redan planlagt för 2,5 miljoner kvadratmeter ny yta köpcenter i Sverige.  Det erbjuder oss att konsumera mer.  Och kring just konsumtion byggs de flesta av våra städer idag.  

Vi måste återinföra produktionen i våra städer igen, menar Daniel, åter göra produktionen lokal.  ”Om vi betalar rimliga priser för att människor [i andra delar av världen] ska ha rimlig lön kommer konsumtionen minska av sig självt”.  Han menar att en socialt ansvarsfull stad tar hand om frågor även på ett större plan.  Det han säger knyter an till koncept som ”teleconnections” – forskning kring hur social-ekologiska system är sammanlänkade via globala resursflöden, vad som driver dessa och hur det (oftast negativt) påverkar avlägsna ekosystem och sociala förhållanden 

Borde det Daniel pratar om vara nästa fas i svensk samhällsplanering? Är det en god ide och hur skulle det kunna se ut? Historien har bevisat att många goda idéer inom samhällsplanering haft oförutsedda negativa konsekvenser.  Vilka konsekvenser kan en sådan modell bära med sig?  Vilka motreaktioner skulle kunna växa fram?  Kan vi genom att försöka ligga steget före förebygga eventuella bakslag? 

Under paneldiskussionen efter Linköpings stadsarkitekt Johannas Wiklanders föredrag säger någon: Ingen bygger ur ett bostadsperspektiv idag, alla bygger ur ett investerings- och spekulatinosperspektiv.  Själva byggandet tycks ibland vara en del av konsumtionshetsen.  Enligt Johanna behöver politiken bli bättre på att stötta i planerings- och bostadsfrågan. Precis som Karolina Skog uttryckte det tycker även hon att ”Staten ska vara en aktör, inte en överrock”.  Hon menar att ”Politiken måste sätta ner foten. Antingen är bostadsfrågan marknadsstyrd eller så är den ett välfärdsprojekt.” Oavsett vilket behöver det finnas till systemet anpassade direktiv som minskar segregation och miljöpåverkan, i hennes mening de två stora ödesfrågorna idag.  
Många skulle nog hålla med.  Och enligt Kieran Long, överintendent på ArkDes, kan forskning bidra: ”One role of research is to hold politics accountable”.

Att en större del av meningarna i den här sammanfattningen nog avslutas med frågetecken kan tyckas förvirrande.  I min mening är det ett kvitto på högt betyg.  Jag tycker att en bra konferens väcker fler frågor än den levererar svar.  Den lämnar en ödmjuk inför allt vi inte vet, men med lite klarare bild av de utmaningar som väntar. 

Johanna Jelinek Boman
Johanna är arkitekt med en master i hållbar utveckling från Stockholm Resilience Centre.  Hon intresserar sig för tvärvetenskap, olika discipliners samverkan för att bidra med nya teorier, metoder och kunskap till samhällsplaneringens miljörelaterade och sociala frågor.  Skrivandet är ett sätt att både själv bearbeta och förmedla nya lärdomar och komplexa samband. 

23 augusti 2017
En kille sjunger Beethoven i talarstolen av Karin Pettersson


Jag är inte helt säker. Det kan vara en hallucination. Mitt system är ett virrvarr av kortslutningar efter för mycket socker, för lite sömn och kopiösa mängder billigt bryggkaffe. Det kostade femtio kronor för fri påfyllning, och jag är rätt säker på att mina koppar nu går för mindre än en krona.

Men jag tror det var det han gjorde. Sjöng alltså. Inlindad i en EU-flagga. Nu står någon i talarstolen och rabblar siffror. Fyrtiotusen miljarders miljoner…
Kanske är det dags att gå och lägga sig.

Det är min första kongress med Liberala Ungdomsförbundet, och jag har lyckats pricka in det år som sköter motionsbehandling till valet 2018, valet 2019, som ska gälla ända tills 2020.

Nattpass och pläderingar. Dåligt kaffe och okynnesvoteringar. Några timmars sömn innan det knackas på alla dörrar med en tapper liten högtalare som blastar musik från de första åren på 2000-talet. Livs levande versioner av de personer som fyller mitt twitterflöde, mer dåligt kaffe.

Alla bryr sig väldigt mycket här, i en skolaula i Borås. Så det är inte konstigt att det blir vissa känsloutspel. Vi har inga personstrider i år, inte i ungdomsförbundets förbundsstyrelse iallafall, så alla slipper det. Självklart diskuteras andra personval med både känsla och hetta, men det kan vi skjuta ifrån oss.

Så himla många skratt ekar ut från Erikslundsskolan denna helg i augusti, och efter kongressmiddagen hörs även en del tårar. För medan Borås 2017 är min första kongress, kommer andra att komma ihåg den som sin sista. Parisehjulet snurrar och snurrar, men för vissa är det dags att stiga av.

För gemenskapen i den där aulan sträcker sig bort genom sommarnatten, sträcker sig tillbaka i tiden till dem som var på sin sista kongress för länge sen, de som är frysta i tiden med tonårsluggar på foton av äldre årgångars LUF och FPU. De som nu sitter hemma med grånat hår. De som undrar vad vi bråkar om nu för tiden, och som ser andra namn vid titlarna som går i arv.

Kongressen stängs officiellt på söndagen och vi fyller stora bussar. Mot Väst, mot Stockholm, mot Uppsala och Västerås.

Den första timmen på bussen är lugn. Vi kryper ihop, sover mot fönstren, njuter av lite tystnad.

Sen tröttnar vi på tystnaden, och när bussen stannar i Stockholm har jag ont i halsen av flera timmars prat, diskussioner väller fram som vågor, kraschar mot allt jag trott jag vet, och drar sig tillbaka, byter form, kastar sig fram igen i ett tempo som gör mig vimmelkantig.

Jag har älskat varenda sekund.

Jag har varit hemma i bara en dag när jag springer på en tjej i min klass på stationen. Hon ler lite retsamt när hon ser hur jag tar in hennes kläder. SSU påse i handen. SSU band runt halsen, SSU pin på tröjan (som är röd)
Hon är nyss hemkommen från sin egen första kongress, dagen efter att min egen avslutats. Trots att vi tycker olika om det mesta så tillhör vi båda två, och respekterar båda två, den lilla bubblan som är att vara ‘Ung och Politiskt Aktiv i ett Ungdomsförbund.’

Så jag ler tillbaka, retas lite.

När vi kommer tillbaka till klassrummet ska jag bråka med henne om yttrande-och mötesfriheten, för mellan raderna (på twitter) har jag förstått att SSU tycker annorlunda där.

Men nu unnar jag henne sömn.

Karin Pettersson
Chefredaktör Radikalt Forum

29 maj 2017
Lika olika villkor av Ebba Örn

Att hälsa är förknippad med ekonomi och social position i samhället är välbelagt. Också i Sverige lägger föräldrars socioekonomi och utbildningsbakgrund grunden för barnens framtid inom jobb och skola, och därmed också deras framtida hälsa. 

Att människor i Sverige lever med olika ekonomiska villkor innebär inte bara att de har olika mycket pengar att röra sig med, eller att deras materiella standard skiljer sig åt. Flera decenniers forskning pekar mot att den som är lågavlönad oftare lever med ohälsa än den som är högavlönad, en ohälsa förknippad med värk i rygg och leder, oro och ångest, och folkhälsosjukdomar som fetma och diabetes.

Även sambandet mellan livsstil och utbildning är väl studerat, liksom levnadsvanornas samband med hälsa och ohälsa. Högre utbildning innebär större möjlighet att välja ett högavlönat jobb, som inte sliter ut kroppen i ung ålder. Utbildning bidrar också till förmågan att kunna tillgodogöra sig hälsorelaterad information, som att avgöra huruvida apelsinläsk och apelsinjuice är likvärdiga val till barnens frukost, när läsken är betydligt billigare än juicen.

I Folkhälsomyndighetens nya rapport Förslag till åtgärder för ett stärkt, långsiktigt arbete för att främja hälsa relaterad till matvanor och fysisk aktivitet konstateras att minst hälften av de tio främsta riskfaktorerna för ohälsa är kopplade till ohälsosamma matvanor. Vidare konstateras att varannan svensk idag är fet eller överviktig, och att fetma nästan är dubbelt så vanligt hos personer med förgymnasial utbildning jämfört med de med eftergymnasial utbildning. Göteborgs stad publicerade 2014 en rapport gällande stadens invånares hälsa och livsstil, där man konstaterar att sambandet mellan hälsa och utbildning är tydligt: högre utbildning genererar bättre hälsa då den skapar förutsättning för individen att fatta aktiva och underbyggda beslut. Men, menar man, sambandet är dubbelriktat, eftersom bra hälsa i sig också skapar förutsättning för människor att utbilda sig

Redan i barndomen läggs grogrunden för människors hälsa, och redan i barndomen skapas ojämlikhet människor emellan. Ekonomi, arbetsförhållanden, språkkunskap och psykisk hälsa utgör alla faktorer som påverkar vilka levnadsvanor en människa har och kan ge till sina barn.
Barns tidiga utveckling är av stor vikt för att bryta ojämlika mönster. I småbarnsåldern har insatser större chans än senare i livet att skapa lika villkor för alla barn, oavsett barnets socioekonomiska bakgrund och uppväxtmiljö. Här har förskolan en viktig kompensatorisk uppgift att fylla, som en miljö för barn att utvecklas fysiskt, socialt, emotionellt och språkligt.
Hur viktig förskolan är för barns utveckling illustreras i ett exempel i boken Jämlikhetsanden från 2010. Författarna refererar till en landsomfattande studie i England som visar att barn som växer upp under missgynnade förhållanden redan vid tre års ålder kan ligga upp till ett år efter i utvecklingen jämfört med barn från mer priviligerade omständigheter.

I Sverige har alla barn som fyllt ett år har rätt till plats på förskola eller daghem, så länge deras föräldrar arbetar, studerar, är arbetssökande eller föräldralediga för barnets syskon. Först från tre års ålder har dock i praktiken alla barn rätt till allmän förskola, max tre timmar om dagen, även barn till föräldrar med försörjningsstöd. En kartläggning gjord av Metro i början av året visar dessutom att 37 barn bara i Göteborg och Stockholm sades upp från sina förskoleplatser under 2016, då deras föräldrar inte betalat avgiften. Vad detta innebär är att många av de barn som kan tänkas ha störst behov av förskolans kompensatoriska verksamhet inte har möjlighet att gå i förskola under sina första levnadsår, och missgynnas därmed i utvecklingen.

Och detta får konsekvenser senare i livet. Forskning visar att den som gått i förskola generellt sett klarar sig bättre i skolan. Forskning visar också att föräldrars skolbakgrund i stor utsträckning kan förklara och förutse elevers framtida skolresultat. Skolverket menar att i och med att skolundervisning blivit alltmer individualiserad och bygger på att eleverna under lektionstid själva tillgodogör sig litteraturen, så har elevens stöd hemifrån blivit allt viktigare. Socioekonomisk och utbildningsbakgrund har alltså fått större inverkan på barnens prestationer, något som påverkar barnens sociala position, och hälsa, i framtiden.

18 maj 2017
Tre författarskap värda besväret av Karin Petterson

Filmatiseringar och tv-serier i all ära, men den är något oslagbart i en riktigt bra riktig bok. Alla kan inte skriva böcker. Men här följer tre personer som kan det - och de kan det väldigt väldigt bra.

Chimamanda Ngozi Adichie (1977-). Kombinationen av den charmiga enkelheten i hennes språk och hennes färgstarka karaktärer är slående, det är inte svårt att förstå varför hennes namn alltid dyker upp när kommande Nobelpristagare diskuteras. Och när Americanah känns för lång och Purple Hibiscus för tung så finns hennes novellsamling, The Thing Around Your Neck med tolv noveller som är så korta att inga ursäkter godtas. Läs dem.

F. Scott Fitzgerald (1896-1940) tillhör den tid då författaryrket hade rockstjärnestatus. The Great Gatsby är ett mästerverk, även om det inte sågs så när den gavs ut. Hans novellsamlingar, Tales of The Jazz Age och Flappers and Philosophers är fyllda med en avmätt, torr humor som inte blir pretentiös, även om hans läsare kan vara det.

Försäljningen av George Orwells (1903-1950) 1984 har skjutit i höjden sedan uttrycket Alternativ Fakta myntades. Ordet samhällskritisk urvattnas på kultursidorna, men här hör det hemma. Hans böcker är viktiga utan att vara trista, seriösa men inte utan humor, och är avskalade utan att sakna charm. De kräver sinnesnärvaro och tar sin tid att komma igenom, orden dröjer sig kvar.

Jag vill också slå ett slag för en genre som alltför ofta glöms bort. Fantasy ses alltför ofta som fulkultur med specialeffekter och tv-serier, klottriga framsidor med för mycket färger och för mycket bevingade varelser gör att de ignoreras. Men C.S Lewis Narnia, J.K Rowlings Harry Potter eller Cassandra Clares The Mortal Instruments är skrivna för att fängsla alla åldrar, och gör det när de får en chans. Ingen är för gammal för att spana efter sjöjungfrur i vattnet eller bevingade hästar i himlen.

Samtliga böcker som nämns i denna text har svenska översättningar, men jag rekommenderar att läsa dem på engelska, för originalspråk är alltid att föredra.

Karin Pettersson, chefredaktör Radikalt Forum

5 maj 2017
Perspektiv på fattigdom av Ebba Örn

Det finns flera perspektiv att lägga på den globala fattigdomens utveckling, liksom på fattigdom inom Sveriges gränser. Vi kan lyfta framstegen, som visar att den andel av jordens befolkning som lever i extrem fattigdom har halverats sedan 1990. Vi kan också nyansera bilden och lyfta det faktum att 800 miljoner människor fortfarande lever på sjutton kronor om dagen.

De senaste 25 åren har bekämpningen av den globala fattigdomen gått framåt. Sedan 1990 har vi sett den extrema fattigdomen i världen halveras liksom barnadödligheten. Andelen barn i världen som går i skola har ökat från 80 till 91 procent.

Vi kan konstatera att det är en utveckling som går framåt men samtidigt konstatera att den positiva utvecklingen inte gäller alla områden, alla platser eller människor. Fortfarande idag lever 800 000 miljoner runt om i världen i extrem fattigdom, vilket innebär ett liv med motsvarande 1,90 dollar om dagen, knappt sjutton svenska kronor om dagen. I samma andetag som vi säger att barnadödligheten har minskat kan vi konstatera att 16 000 barn under fem år dör dagligen på grund av sjukdomar såsom lunginflammation och malaria.

Kan vi då verkligen prata om fattigdom som ett globalt fenomen, när den tar sig så olika uttryck för människor på olika platser i världen?

Ja. Också i ett välfärdssamhället Sverige ser vi fattigdom, om än inte i den utsträckning som orsakar svält, men som likväl leder till ett kortare liv till följd av större psykisk och fysisk ohälsa. Det finns många orsaker till varför människor hamnar och blir kvar i en ekonomisk utsatthet. Exempelvis vittnar Stadsmissionen om att de möter människor som har rätt till skyddsnät men som exempelvis har hamnat mellan olika försäkringsinstanser eller som av någon annan anledning inte nås av det.

Under senare år har även antalet så kallade EU-migranter i allt större utsträckning sökt sig till Stadsmissionens verksamhet, människor som är medborgare inom det europeiska samarbetet, men som det svenska välfärdssamhället inte skyddar eller ”är till för”.

Generellt gäller också att fattigdom utgör levnadsvillkor som begränsar människans valmöjligheter och egenmakt. I Sverige har exempelvis alla barn rätt till skola och utbildning, men som vi ska se längre ned påverkar de socioekonomiska villkoren många barns skolgång och skolresultat, vilket kommer att ha inverkan på deras framtida valmöjligheter.

För att göra fattigdomens skilda ansikte mer begripligt brukar den delas in i ett antal definitioner; en extrem fattigdom som tar sig uttryck som svält och ofta utgörs av så nedbrytande förhållanden att människor med stor svårighet kan ta sig ur sin livssituation på egen hand; en relativ fattigdom som innebär att människor är fattiga i relation till andra människor inom deras samhälle.

Den sistnämnda, relationella, fattigdomen ser vi i betydligt större utsträckning än den extrema i såväl Europa som i Sverige. Men båda dessa grader av fattigdom är viktiga att fokusera på och förstå, eftersom delar av förståelsen annars riskerar att missas. Fokuserar man enbart på den relativa fattigdomen i världen är ett land som Bangladesh ett av de länder i världen med mest jämlik fördelning av resurser människor emellan, något som dock följer av att i princip alla människor lever i svårt fattigdom. Fokuserar man istället bara på den absoluta fattigdomen missar man de samhälleliga konsekvenserna av ett samhälle där resurserna är ojämlikt fördelade.

I västvärlden ser vi, som nämnt, framförallt relativ fattigdom till följd av ekonomisk ojämlikhet. Trots att fattigdom inte framstår som en prioriterad fråga i de politiska partiernas partiprogram ser vi idag att nästan 13 procent av svenskarna lever i risk för fattigdom, det vill säga har en inkomst som efter skatt understiger 60 procent av Sveriges medianinkomst. Än mer alarmerande är de siffror som visar på att var tredje svensk född utanför EU lever i risk för fattigdom. Det kan innebära svårigheter att betala oförutsedda kostnader, som exempelvis tandläkarbesök.

Detta innebär förstås också att många barn i Sverige idag lever i risk för fattigdom. Ny forskning vid Göteborgs universitet visar att en majoritet av de barn som lever i fattigdom i Sverige idag har utländsk bakgrund, det vill säga med en eller två föräldrar födda utanför Europa. Det framkommer i studiens resultatdel att barnfattigdomen bland barn till två svenskfödda föräldrar inte har ökat sedan 1980-talet, medan sannolikheten att barn till nyanlända föräldrar lever i fattigdom kan vara upp till 80 procent.

Bland de barn med föräldrar som befinner sig i inkomstfördelningens översta skikt framkommer det att föräldrarnas utbildning utgör en viktig faktor. Dock blir sannolikheten att ett barn befinner sig i inkomstfördelningens topp lägre om föräldern är född i ett land med låg HDI (Human Development Index), även om hens utbildningslängd är likvärdig en utbildning i ett land med hög HDI. Med samlingsmåttet Human Development Index tas länders BNP per capita i beaktning samt befolkningens utbildningsnivå och hälsa.

En människa som idag lever i tillfällig fattigdom kan förstås vara över gränsen för fattigdom imorgon. Det är dock tydligt att den som en gång levt på gränsen till fattigdom löper större risk att hamna där igen. Med det sociala arvet kommer även att den som växer upp under knappa förhållanden löper större risk att fortsätta leva i brist på resurser under resten av sitt liv. Skola och utbildning ses ofta som en förutsättning för att bryta detta mönster, och förhindra att fattigdom går i arv mellan generationer. Men mycket statistik pekar på att den som kommer från missgynnade förhållanden har svårare att klara skolan, och därmed i förlängningen får det tuffare på arbetsmarknaden. Enligt Anna Jobér, lektor i pedagogik vid Malmö högskola, har socioekonomisk bakgrund större inverkan i betygsstatistiken än vad kön och etnicitet har.

Fattigdom är inte sällan förknippat med förtryck och diskriminering: fattigdom till följd av förtryck, förtryck till följd av fattigdom. I Stadsmissionens rapport framkommer att EU-migranter idag utgör en av det svenska samhällets mest utsatta grupper. Många av dessa människor nekas i sitt hemland möjligheten till arbete och skolgång, och lever under sådana förhållanden som närmast går att definiera som extrem fattigdom. Rädda barnen menar att nära 366 000 barn mellan 3-17 år i Rumänien aldrig deltagit i utbildning. Av dessa barn uppskattas fyra av fem vara romer.

Sedan 1 juli 2013 har barn som bor i Sverige utan papper rätt till utbildning. Vad som gäller för barn till EU-migranter skiljer sig dock åt i olika kommuner: i vissa kommuner nekas barn skolgång, i andra har man anordnat skolgång. Möjligheten för barn till EU-migranter att få möjlighet att gå i skola i Sverige lär fortsätta att vara relativ. I början av 2016 tog regeringen emot den så kallade Tiggeriutredningen, där utredningens samordnare lägger fram åsikten att han inte tycker ”att vi (Sverige) generellt ska erbjuda skolgång för dessa barn (EU-migranternas barn)”.

Det är således ingen rättighet som barn till EU-migranter att få gå i skola, varken i hemlandet eller i Sverige, något som konstaterat försvårar för individen att ta sig ur fattigdom.

I utredningen från 2016 uppmuntras människor även att sluta ge pengar till den som tigger och istället skänka pengar till frivilligorganisationer i Rumänien och Bulgarien. I utredningen menar man att handlingen att ge pengar till den som tigger ”riskerar att cementera tiggarrollen”, och därmed även fattigdomen. Utredningens samordnare kommer också fram till att tiggeriet inte ska förbjudas, något som då var omdiskuterat som en möjlig lösning.

Ett år senare, efter att NRK:s motsvarighet till Uppdrag granskning avslöjat ett nätverk av tiggeri och kriminalitet I Bergen, öppnas frågan på nytt i media om att förbjuda tiggeriet i Sverige.

I EU-migranternas utsatthet gestaltar sig en fattigdom i Sverige som många tycks vilja slippa se. Det är en del av stadsbilden som inte känns “svensk”, kanske inte ens "europeisk", trots att fattigdomen och dess konsekvenser finns där även om vi ser dem eller ej.

Handlingen att förbjuda tiggeri menas bygga på omsorg, att ingen människa är fri så länge som hon tigger. Men trots denna omtanke skulle ett förbud mot tiggeri inte utgöra ett förbud mot fattigdomen i sig - den skulle ju, som konstaterat, fortsätta att existera. Det skulle innebära ett förbud mot den som är fattig.

26 april 2017
Våras det för ett fördjupat samarbete i Europa? av Hadar Cars

Liberalen Emmanuel Macron vann första omgången i det franska presidentvalet. Även om mycket kan hända under de två veckor som återstår före det avgörande valet talar mycket för att Macron blir Frankrikes näste president. I valrörelsen har han varit den som tydligast stått upp för ett fördjupat samarbete inom EU.

Sedan sex länder på 1950-talet la grunden till EU har sammanhållningen mellan Frankrike och Tyskland varit avgörande för praktiskt tagit alla framsteg som gjorts.  När de båda länderna drar jämt och visar att de både vill och kan kompromissa inbördes och för att vinna rejäla majoriteter inom övriga EU har mycket som tidigare inte låtit sig göras plötsligt blivit möjligt och även genomfört.

Tyskland, som alltid drivit på för ett starkare EU, går till val den 24 september i år. Det är ett viktigt val men med avseende på europapolitiken lär det inte leda till några avgörande förändringar.  Båda de stora partiernas kanslerkandidater – kristdemokraten Angela Merkel och socialdemokraten Martin Schults och deras partier liksom de tyska motsvarigheterna till Liberalerna, Centerpartiet och Miljöpartiet är alla tydligt för EU och ofta också för en utbyggnad av det europeiska samarbetet.

Det man i kretsen av EU-länder nu talar om är att stärka bevakningen av EU:s yttre gräns, om ökade insatser mot terrorismen och om förstärkt säkerhet i vid mening, också inom delar av försvarspolitiken. Ledande politiker har uttalat sig för ett fastare ekonomiskt och finanspolitiskt samarbete mellan euroländerna som också skulle bilda basen till ett mer integrerat Europa. Mot vad många förväntat sig kan Brexit komma att påskynda en sådan utveckling.
Redan i höst kan både Frankrike och Tyskland komma att ledas av för EU starkt engagerade stats- och regeringschefer som därtill har en lång mandatperiod framför sig. Vilka avtryck detta – liksom Brexit – kommer att lämna i Europa vet vi inte.

Men det är inte osannolikt att Sveriges regering, inte minst den som tillträder efter nästa års riksdagsval, kommer att ställas inför flera avgörande beslut. Jag önskar jag visste att beredskapen för detta var hög inom alla de demokratiska svenska partierna.  

Hadar Cars

2017-03-16
Artikel om dialog mellan regeringen och den ideella sektorn publicerad i tidsskriften Nonprofit Policy Forum

I texten nedan beskriver jag hur en överenskommelse mellan regeringen, den ideella och den kommunala sektorn växte fram i en dialog under åren 2007-2009.

2016-09-06
Peter Örn om prostatacancern i Nordengren och Epstein, P1

"Jag var två människor i en, en som gjorde rätt saker, en som var en rädd liten grabb."

Klicka här för att lyssna på inslaget.

2016-08-28
Peter Örn om boken Prostatacancer i Nyhetsmorgon, TV4

2016-12-30
Presidentvalets efterskalv  av Oskar Örn

   I.             
Jag landade i USA en vecka innan valet. Den komfortabla ledning som Hillary Clinton hade haft i opinionsmätningarna efter den läckta ljudupptagning där Trump hörs skryta om hur han antastar kvinnor, höll på att ätas upp. Nyhetsshowerna dominerades av nyheten om den återupptagna FBI-utredningen rörande Hillary Clintons hanterande av sin e-postserver i rollen som utrikesminister.

På Tv:n såg jag Donald Trump deklarera på ett rally i Florida - den så viktiga vågmästarstat som båda kandidaterna besökte var för sig närmare 30 gånger - att han inom ett par dagar skulle kunna vara ikapp och förbi i opinionen. Och min känsla var att han tog in Clintons för varje dag. Det var som om en psykologisk våg gick åt Trumps håll, en våg som fick rejäl kraft i och med det s.k. Comeybrevet – det brev till kongressens republikanska ledning där FBI-chefen redogör för att han återupptagit granskningen av Clinton.

Men de närmaste dagarna innan valdagen avstannade Trumpvågen, Clintons fall i opinionen bromsade upp och många räknade fortfarande med en komfortabel seger för demokraten.

Så kom de första siffrorna på valkvällen, och det var genast uppenbart att det inte skulle bli någon jordskredsseger för Hillary Clinton. Min granne på den valvaka som nog gästades av enbart demokrater blev askgrå i ansiktet. Jag frågade honom lite förvånad om siffrorna, som ändå såg relativt bra ut för Clinton. Han svarade att han inte jublade, han anade redan då vart det var på väg. Det skulle bli en lång natt. Och medan delstat efter delstat gick till Trump, vandrade middagsgästerna hem. De gick låga till mods men ändå med förhoppningen att de skulle vakna till en ny morgon när Clinton skulle ha vänt resultatet till seger.

Nästa morgon flög jag till New York. På radion i taxibilen in till Manhattan lyssnade jag på Hillary Clintons förlusttal. På de stora TV-skärmarna såg jag både Hillary Clinton och president Obama mana till lugn, uttrycka vikten av att ge den valde presidenten en chans. Samtidigt gick de första demonstranterna under parollen ”Not my president” nedåt stan fram till Femte avenyn, utanför Trump Tower.

Nästa dag besökte Trump president Obama. De båda männen hade aldrig träffats tidigare på tu man hand. Den blivande presidenten, som under en period sade sig tvivla på den sittande presidentens födelseplats och giltighet, blev nu introducerad till Vita Huset – och till presidentskapets villkor.
 
Obama uttalade sig om mötet på ett sätt som uttryckte hans vilja att åstadkomma ett effektivt skifte av presidentskapet: “I just had the opportunity to have an excellent conversation with president-elect Trump. It was wide-ranging. We talked about some of the organizational issues in setting up the White House”. Och vidare: ”We talked about foreign policy. We talked about domestic policy. I have been very encouraged by the interest in President-elect Trumps wanting to work with my team. And I believe that it is important for all of us, regardless of party, and regardless of political preferences, to now come together, work together, to deal with the many challenges that we face”.

Och kanske var Trump en smula tagen av mötet med Obama när han efteråt twittrade om mötet i Vita Huset: ”A fantastic day in DC…..Met with President Obama for first time. Really good meeting, great chemistry. Melania liked Mrs O. a lot!” ”Mr President, it was a great honour being with you, and I look forward to being with you many more times in the future,” fortsatte Trump.
 
Det är svårt att förstå vidden av att en person helt utan militär eller politisk erfarenhet har valts till landets högsta ämbete. Men där och då insåg jag på allvar att det faktiskt är så att Donald Trump, fastighetsmogulen på New Yorks femte aveny, kommer att vara president - och Commander in Chief - för åtminstone fyra år framåt.

     II.             

Vad är det då som Donald Trump har gått till val på? Låt mig presentera ett urval av de förslag som han har introducerat under valkampanjen.
·         Drygt 10 miljoner illegala invandrare ska deporteras. Vid ett tillfälle menade han att även barnen till dessa, som är födda i USA och därmed har amerikanskt medborgarskap, ska utvisas. Detta finns det stöd för i en medborgarskapsklausul i det 14:e tillägget i konstitutionen, enligt Trump. Men det är en analys få juridiska experter delar.
·         En mur ska byggas vid gränsen till Mexiko, som Trump menar ska betalas av den mexikanska staten.
·         Användning av tortyr (metoder värre än ”waterboarding”, enligt uttalande) ska tillämpas vid förhör av misstänkta terrorister.
·         Inreseförbud för människor från muslimska länder.
·         Kommande tillsättningar av domare till Högsta Domstolen ska syfta till att upprätthålla det andra tillägget i konstitutionen, det vill säga rätten att bära vapen. Domaren eller domarna (det kommer att bli minst en tillsättning, men det kan bli fler eftersom flera av domarna har nått en hög ålder) ska också värna rätten till liv, det vill säga verka för att olagligförklara abort.
 
  III.           

Trump fick inte röstmässigt samma stöd som Mitt Romney i valet 2012. Även Hillary Clinton presterade sämre i detta val än än partivännen Barack Obama 2012 vad gäller antal röster.

Men: Hon fick mer än ett par miljoner fler röster än Donald Trump sett över hela landet. Trump vann valet genom att ta hem majoriteten av de så kallade elektorsrösterna. 
  
Dagen innan valet deltog jag i ett seminarium på Harvard där Michael Dukakis, Demokraternas presidentkandidat 1988, föreläste. Han trodde att Hillary Clinton skulle komma att vinna, men var inte beredd satsa några pengar på det. Med stor klarsynthet noterade han att FBI-chefen James Comeys brev till kongressen, som alltså handlade om att utredningen mot Hillary Clinton skulle återupptas, hade skadat Clintons chanser betydligt.

”Samtidigt är det mitt parti som har försatt sig i denna svåra situation ", sade Dukakis. "Man har dragit bort sin organisation från ett antal delstater därför att man uppfattar dessa delstater som oförändrat ”röda”, det vill säga med republikansk majoritet. Partiet har förhållit sig passivt och väntar på att demografiska förändringar, till exempel en växande latin-amerikansk befolkning i delstaten Texas, över tid ska göra staten ”blå”.
Under flera år har det amerikanska politiska samtalet handlat om dessa demografiska förändringar. Det sades att det republikanska partiet skulle bli irrelevant om det inte försökte nå ut till andra väljargrupper än de traditionellt vita medelklassgrupperna på landet och i förorterna till de stora städerna. Så ansågs till exempel Jeb Bushs flytande spanska vara en stor tillgång för honom som kandidat."

Det var få som trodde på en republikansk valframgång, varken i presidentvalet eller i representanthuset och senaten där partiet nu har majoriteten av platserna.
Om Donald Trump hade förlorat valet och partiet i övrigt inte hade presterat i kongressvalet, förutspådde många att partiet skulle ha splittrats i flera småpartier. Till exempel skrev tidningen The Economist möjligheten av ett kommande flerpartisystem. Detta skulle bestå dels av ett konservativt parti ledd av de etablerade ”mainstreamrösterna” i det republikanska partiet, dels av ett ”Tea Party” och ett ”People’s Party”, lett av Trumpfalangen i partiet.

Även Demokraterna skulle potentiellt kunna splittras i två delar, ett socialdemokratiskt parti lett av exempelvis uppstickaren Bernie Sanders och ett liberalt parti med en inriktning mot mitten likt Clintons och Obamas politiska program.

Till denna bild ska läggas de redan existerande partierna. The Green Party med Jill Stein och The Libertarian Party med Gary Johnson i spetsen samlade en inte obetydlig mängd röster i valet. Vissa på vänstersidan beklagar sig över alla de röster som lades på Jill Stein och som istället kunde ha använts på Clinton och därmed försämrat möjligheterna för Trump, en person som hävdat att den globala uppvärmningen är en bluff påhittad av Kina för att stjäla amerikanska jobb. Dock ska sägas att den mest lyckosamma kandidaten utanför de två stora partierna på senare tid är den oberoende kandidaten Ross Perot, som 1992 splittrade högersidan på allvar och därmed banade väg för Bill Clinton som segrare i presidentvalet.

Det är onekligen så att Donald Trump har varit ett fenomen de senaste åren i den amerikanska politiken. Den rutinerade republikanen Newt Gingrich, som var en av de få republikaner som relativt tidigt slöt upp bakom Trump, sade att Trump valdes eftersom han är en ”unik, karismatisk entreprenörkille som bryter mot många regler”.
 
Någon som tidigt förstod Trumps genomslagskraft var Bill Clinton. Redan i oktober 2015 sade Bill Clinton om Trump: ”He is a master brander, and he is the most interesting character out there.”
 
President Barack Obama sade vid ett tillfälle: “I would have enjoyed campaigning against Trump. It would have been fun.”
 
Obama fick uppleva kampanjen ännu en gång då han gav sig ut och kampanjade för Hillary Clinton. Obama kampanjade också för att skydda sitt politiska eftermäle. Han är en av de stora förlorarna på valet av Trump som president. Flera av Obamas politiska vinster, till exempel sjukvårdsreformen The Affordable Care Act( även kallad Obamacare), riskerar att rivas upp under kommande år.
 
Det är svårt att hitta jämförelser med någon tidigare kandidat. Trump är en helt ny rörelse. Hans budskap gick ut på att båda de stora partierna med illvilja och inkompetens har svikit det amerikanska folket. Och Trump är på många sätt den första oberoende presidenten. Det är slående att han fortfarande långt efter att han blivit vald till partiets kandidat pratade om "the republicans". Han ser sig inte riktigt som en del av partiet. 
 
Det blir intressant att se hur Trump ska få ihop sin administration. Hittills har han nominerat rysslandsvännen Rex Tillerson till utrikesminister och försvarshöken James Mattis tillförsvarsminister. Mattis, som i sin tur uttalat sig mycket kritisk om Ryssland och dess utrikespolitik.
Det blir också intressant att se hur Trump ska försöka göra verklighet av sina vallöften. Han har goda förutsättningar att få igenom sin politik med tanke på den republikanska majoriteten i såväl representanthuset som i senaten. Men han har lovat såväl kraftiga skattesänkningar och infrastruktursatsningar i kombination med att sänka statsskulden. Det blir en svår ekvation att få ihop. Och han har lovat att återskapa arbetstillfällen i olika industrier som gått förlorade.

Framtiden får utvisa hur den lättstötte och lynnige Trump reagerar när missnöjet bland hans anhängare börjar pyra. Fler skalv är sannolikt att vänta..

OSKAR ÖRN

Oskar Örn, statsvetare och volontär för Hillary Clinton Oskar Örn, statsvetare och volontär för Hillary Clinton

2016-11-04
NERVIGT LÄGE I DEN AMERIKANSKA VALKAMPANJEN av Oskar Örn

J
ag befinner mig i Boston, Massachusetts. På Caffe Dello Sport i North End i Bostons fina italienska kvarter kan man få stans bästa kopp kaffe. Solen skiner utanför. Donald Trump syns nu på caféets TV. Kepsen är neddragen så att vi knappt ser hans ögon. Han raljerar över sin motståndare och hennes påstådda karaktärsbrister, han kallar henne ”Crooked Hillary”.
När jag var här för ett år sedan var jag övertygad om att det till slut skulle bli en strid mellan Hillary Clinton och Marco Rubio. Donald Trump ansågs vara för extrem. Men de republikanska väljarna i primärvalet valde Trump, en person som tidigare sagt att han identifierade sig mer med demokraterna.
En vanlig teori angående val i allmänhet och i hög grad också amerikanska sådana är att det är “the fundamentals”, alltså tillståndet i landet vad gäller framför allt ekonomi och arbetstillfällen, som styr vem som vinner. De flesta bedömare menar att den amerikanska ekonomin är ganska stark för tillfället, men Donald Trump driver hem den motsatta bilden just nu och många väljare som stöder honom delar bilden av att ekonomin i själva verket är i sönderfall.

Medierna talar om att Hillary Clinton har den effektiva valmaskinen på sin sida, men att Donald Trump har initiativet, vad som beskrivs som momentum, i valrörelsens slutskede. Bedömare pekar dessutom på risken att människor röstar på Trump bara för att se vad som kommer att hända. För att det verkar spännande. Och för att det skulle innebära en förändring.
Det anses vidare, enligt denna väljarterori, att de skandaler som dyker upp under en kampanj i slutändan inte spelar särskilt stor roll. Men just nu har Hillarykampanjen stora problem till följd av nyheterna om FBI-utredningen om hennes raderade e-post i rollen som utrikesminister. Dock är det så att det har mobiliserat fler Trumpanhängare snarare än att Clinton har tappat anhängare.

Demokraterna har som sagt en mycket stark organisation. Hillarykampanjen har byggts upp under flera år, med så kallad target-voting mekanik som man i hög grad lärde sig under Obamakampanjerna 2008 och 2012. En känsla är dock att kampanjstrategin inte är särskilt lyckad. Troligen överskattade man i somras hur pass stort övertag Hillary Clinton skulle ha. Man försöker till exempel att bredda väljarbasen i Nevada så att man därigenom ska kunna vinna staten. Det verkar vara en alltför optimistisk idé. Istället skulle kampanjen eventuellt ha satsat fullt ut på de två viktiga ”swing-states” North Carolina och Florida. Risken för Hillarykampanjen är att den har satsat överallt, men därmed inte fullt ut någonstans.

Donald Trumps valprogram är ett improviserat sådant. Programmet blandar traditionella republikanska frågor som till exempel värnandet om rätten att bära vapen, och skattesänkningar för företag och individer med motstånd mot frihandel och invandring.

Men nu handlar ingenting om politik, ideologi eller värderingar. Det handlar mest om person. Båda kandidaterna ägnar mest tid åt att ifrågasätta den andres etik och uppförande.

Detta trots att det är viktiga frågor som står på spel. Den som blir vald till president kommer att få välja minst en domare till högsta domstolen efter Antonin Scalias bortgång tidigare i år. Flera av domarna är till åren komna och det kan därmed komma att bli fler domarnomineringar under mandatperioden.

Republikaner kommer sannolikt att fortsatt dominera representanthuset efter valet. Demokraterna har en chans att återta majoriteten i senaten, denna bedöms av statistiker vara strax över femtio procent. Vinner Trump presidentvalet har han, om balansen i de båda kamrarna blir oförändrad, en större möjlighet än Clinton att få igenom sin politik.

Enligt den respekterade analytikern Nate Silver uppgår Hillarys vinstchanser just nu till 64 procent. Det är ett nervigt läge. På tisdag avgörs slaget.

OSKAR ÖRN

2015-11-21
Peter Örns tal vid mottagande av Karl Staaff-plakett

Jag har varit i Norrbotten många gånger genom åren. Ofta har jag valt att köra bil för att uppleva vidden och storslagenheten hos landskapet, för att kunna stanna till en stund och njuta av tystnaden eller suset från vinden, för att möta den norrbottniska gästfriheten över en kopp kaffe sent om eftermiddagen.

På senare tid har jag haft möjlighet att arbeta med landstingets utvecklingsprojekt Kraftsamling, som inleddes 2011 och kommer att avslutas i början av nästa år.

Målet för projektet är att fler människor ska välja att leva i Norrbotten, att bo kvar eller att flytta dit. Projektet gör en bred och djupgående insamling av värdefulla tankar och idéer om länets framtid. Utgångspunkten är att bjuda in varje medborgare som vill delta i processen. Hittills har flera tusen personer deltagit i arbetet och alla de samtal, som ofta har letts av det så kallade Tillväxtrådet. Det är sammansatt av ett hundratal personer, som varit beredda att ta på sig stort och viktigt ansvar för processen.

Under sex stora konferenser, den senaste i Luleå i början av februari, har tusentals röster haft möjlighet att göra sig hörda med idéer och tankar om länets framtid. Man kan ta del av dem på www.kraftsamling.net.  Konferenserna har fungerat som viktiga mötesplatser. Jag tror att de bidrar till en gemensam beslutsamhet: Vi ska bli fler!

Under de senaste veckorna har Kraftsamling tagit ytterligare ett steg framåt. Under en turné tillsammans med bland andra landstingsrådet Kent Ögren har vi mött medborgare i Norrbottens alla kommuner. Dels för att diskutera ett antal Framtidsbilder av länet, som har vuxit fram under konferenserna, dels för att ta del av berättelserna om ett stort antal konkreta utvecklingsprojekt som pågår i kommunerna.

Arbetet med Kraftsamling har gett mig personligen nya bilder av Norrbotten, bilder som berör mig på djupet. Det är bilder av ett starkt och levande län, som jag ofta och gärna återkommer till i samtalet med andra människor. Så ofta att flera av mina vänner har ställt frågan om när det är dags att lämna Bromma för att flytta norrut.

Vad är det då jag berättar om?

Det viktigaste i det jag vill berätta är att jag möter en så stark känsla av stolthet och obändig övertygelse om att Norrbotten är ett län där människor vill leva, verka och arbeta. Och att jag möter en stark vilja till förändring och utveckling av länet.

Det handlar om flera saker: om att utveckla näringsliv och skapa fler jobb. Om att ta tillvara på det unika och ofta lokala styrkan i varje del av länet. Om att fortsätta utveckla välfärden i ett samspel mellan den offentliga och den ideella sektorn. Om att marknadsföra det fantastiska kultur- och musiklivet - Norrbotten är ett musikunder. Om att ta tillvara människors engagemang för sin by och sin bygd.

Och det handlar mest av allt om att tillsammans skapa en för många bredare bild av Norrbotten.

Det är ett län som erbjuder människor att flytta in, som gästfritt öppnar dörren på vid gavel: ” Vi vill att du ska känna dig välkommen hit. Vi vill vara ett län som präglas av jämställdhet, av ungdom och mångfald, ett län som lyssnar till och tar tillvara på alla människors kompetens och förmåga.”

Det handlar om något som är större än att marknadsföra länets varumärke.

Jag skulle vilja säga att det handlar om att gemensamt formulera ett attraktivt erbjudande om att flytta till Norrbotten.

Det är förändring på djupet, inte endast på ytan. En förändring som bygger på insikten att värderingar som jämställdhet och mångfald är viktiga för länets utveckling och tillväxt även om de inte kan mätas med ekonomiska mått.

Arbetet med Kraftsamling berör också på ett annat sätt: jag har aldrig förr varit med om en så öppen inbjudan till samtal, överläggningar och arbetsmöten med länets medborgare om nuet och framtiden. Många deltar med erfarenheter och kunskaper från olika bakgrunder. Många kan berätta om pågående projekt som bidrar till att utveckla bilden av länet. Och alla – inte enbart beslutsfattare och experter - har möjlighet att bidra med sina drömmar och bilder av framtiden.

Norrbotten framstår som ett framtidslän!

Läs hela inlägget »
2013-07-11
Helena Klintström: Tre höjdpunkter från Almedalen
2013-06-11
Almedalen!
2013-05-15
Smarta system och listiga lösningar
2013-04-26
Forum för bostadsbyggande

Under Aktuellt publicerar jag
texter om aktuella samhällsfrågor som skrivits på uppdrag av Peter Örn AB. 
Här finner du även information om  framträdanden och medverkanden, samt klipp från när jag medverkat i media.

På underfliken Noteringar hittar du kortare vardagstexter.