noteringar ur vardagen

Min far Göte Peterson höll nog alltid tal på Första Maj. Säkert talade han om barndomens fattigdom, om solidaritet och jämlikhet, om vikten av utbildning och folkbildning. Och av nykterhet, förstås. 
Det berättas att hans röst var så kraftfull att den utan stöd av raspiga högtalare nådde ut över torgen och de röda fanorna. Men jag hörde röstens djupa värme endast i telefon vid några tillfällen, och så den där sommardagen vi möttes på hans kontor. Det är den dag jag nog aldrig glömmer. 
Det var bara några månader innan han blev sjuk och allt blev ofrånkomligt. Men det visste ingen då. Det är så mycket man inte vet.
Nu är det många år sedan och jag tänker inte längre på honom varje dag. Nej, långtifrån varje dag. 
Men just idag hörde jag hans röst i minnet fast jag vet att det är omöjligt. Den var så tydlig att jag blev överraskad. Och rösten var densamma, var som jag minns från den dag jag nog aldrig glömmer.

Läs hela inlägget »

Nu rullar nattåget sakta ut från Stockholms central. Jag tycker om att åka sovvagn: att sitta en stund i mörkret och se konturerna av landskapet strömma förbi utanför fönstret och ljusen från byarna och städerna. "Själen hänger med när man åker sovvagn."
På den tiden när nattågen korsade Sverige åkte jag ofta, ibland varje vecka. Det hände att min son som var liten då åkte med till min mormor och morfar. Jag bäddade så att han inte kunde kastas ur om tåget bromsade in. Sen låg jag i överslafen och tittade ner på den sovande pojken i ljuset från gatlyktorna när tåget stannade vid stationerna, och när gryningens första ljus kom in i glipan mellan rullgardinen och fönstrets nederkant. Det händer ibland att jag är lika lycklig som då.

Läs hela inlägget »

Äntligen hinner jag förbi de blommande körsbärsträden i Kungsan. Ännu en vår och ännu blommar de. Och vi som är här under skyarna av blomster är så upptagna med att fotografera att vi glömmer varför vi är här. Rastlöst skyndar vi vidare till nästa sak som måste ses och fotograferas. Som om nuet och livets mirakel bara kan upplevas retroaktivt.

Läs hela inlägget »

Sjung, du älskade koltrast. 
Sjung i den kyliga vårkvällens regn. Sjung om vemodet, om sorgen, om minnet av min lillebror. Och sjung om kärleken, oändlig. Det enda som blidkar allt, och allt försonar.

Läs hela inlägget »

Nu faller snön återigen över stadens gator och hus och gårdar. Påskliljorna böjer sig tungt med snö på sina axlar. Det är som om även våren har förlorat självförtroendet och ängslas över allt som kan hända. Allt som kan hända.
" I morgon är en ny dag", viskar jag till koltrasten som kurar vid kanten av skogsbacken. Men den knycker bara på nacken och vänder sig tigande bort. Och snön är som vita gäss på det blå havet av scilla, som ett hav i storm.
Men i morgon är en ny dag.
Alltid vill jag tro att det är så.

Läs hela inlägget »

Morgonen är kylig och glåmig. Koltrasten är tyst som om den vet vad som har hänt. Sorgen är i tystnaden. 
Staden verkar tom när jag kör min son till tåget. Caféerna är stängda; det är ännu för tidigt för en kaffe. Två småkillar är på väg över ett övergångsställe. De stannar mitt på gatan, de tittar i sina telefoner, de pekar och skrattar av förtjusning, de pratar ivrigt, ivrigt med varandra. Och rusar sedan vidare.
För ett ögonblick snuddar jag vid känslan av att deras livsglädje gör dem osårbara. Den ivriga tröstande livsglädjen.
Jag stannar bilen och sitter länge kvar i tystnaden innan jag kör vidare hem.

Läs hela inlägget »

Våren kan aldrig göra mig besviken, nej, inte ens nu när det kyliga regnet förvandlas till snö som lägger sig på bilarna i Äppelviken.
Hur skulle jag känna mig sviken när jag mer än någonsin förr vet att livet är en gåva? Det vita snötäcket är bara ett meddelande, en föraning om vitsippornas ankomst och om äppelträdens blomning.
Och högt uppe på grannhusets skorsten skymtar jag koltrasten i snögloppet. Du vet vad den sjunger, samma ordlösa ord som häromkvällen i skymningen:
" Ännu en vår, ännu en gåva."

Läs hela inlägget »

Jag hade glömt den första vårkvällens mildhet. Det var länge sen sist. Men nu påminns jag när jag stiger av spårvagnen i Äppelviken. 
Minnet är verklighet igen. Kvällen är verklig. Och, ja, scillan är tillbaka. Redan breder blommorna ut sig som ett blått hav över 
gräset.
Och inom mig ropar det som av förvåning och samtidigt tacksamhet:
"Ännu en vår. Ännu en vår."

Läs hela inlägget »

Vårdagjämning. Ett lätt snöfall över stadens gator och hus. Men ingen besvikelse. Dagen är längre än natten. Mörkret har inte övervunnit ljuset. Och kommer aldrig att göra det. Nej, aldrig. Det är ett förhållningssätt.

Läs hela inlägget »

Där är du ju, du underbare koltrast. Vi ser dig inte, men sången går inte att undgå. Det är som om du övar dina skalor i det dolda innan du träder fram på vårens scen. 
Ändå är det som om trafiken stannar upp och bruset tystnar. Hörde du? Hörde du?
Ännu en vår, förunderlig vår. Den behöver inga fanfarer, inga pressmeddelanden.
Det räcker med koltrasten.

Läs hela inlägget »