Nu rullar nattåget sakta ut från Stockholms central. Jag tycker om att åka sovvagn: att sitta en stund i mörkret och se konturerna av landskapet strömma förbi utanför fönstret och ljusen från byarna och städerna. "Själen hänger med när man åker sovvagn."
På den tiden när nattågen korsade Sverige åkte jag ofta, ibland varje vecka. Det hände att min son som var liten då åkte med till min mormor och morfar. Jag bäddade så att han inte kunde kastas ur om tåget bromsade in. Sen låg jag i överslafen och tittade ner på den sovande pojken i ljuset från gatlyktorna när tåget stannade vid stationerna, och när gryningens första ljus kom in i glipan mellan rullgardinen och fönstrets nederkant. Det händer ibland att jag är lika lycklig som då.

Äntligen hinner jag förbi de blommande körsbärsträden i Kungsan. Ännu en vår och ännu blommar de. Och vi som är här under skyarna av blomster är så upptagna med att fotografera att vi glömmer varför vi är här. Rastlöst skyndar vi vidare till nästa sak som måste ses och fotograferas. Som om nuet och livets mirakel bara kan upplevas retroaktivt.

Sjung, du älskade koltrast. 
Sjung i den kyliga vårkvällens regn. Sjung om vemodet, om sorgen, om minnet av min lillebror. Och sjung om kärleken, oändlig. Det enda som blidkar allt, och allt försonar.

Nu faller snön återigen över stadens gator och hus och gårdar. Påskliljorna böjer sig tungt med snö på sina axlar. Det är som om även våren har förlorat självförtroendet och ängslas över allt som kan hända. Allt som kan hända.
" I morgon är en ny dag", viskar jag till koltrasten som kurar vid kanten av skogsbacken. Men den knycker bara på nacken och vänder sig tigande bort. Och snön är som vita gäss på det blå havet av scilla, som ett hav i storm.
Men i morgon är en ny dag.
Alltid vill jag tro att det är så.

Morgonen är kylig och glåmig. Koltrasten är tyst som om den vet vad som har hänt. Sorgen är i tystnaden. 
Staden verkar tom när jag kör min son till tåget. Caféerna är stängda; det är ännu för tidigt för en kaffe. Två småkillar är på väg över ett övergångsställe. De stannar mitt på gatan, de tittar i sina telefoner, de pekar och skrattar av förtjusning, de pratar ivrigt, ivrigt med varandra. Och rusar sedan vidare.
För ett ögonblick snuddar jag vid känslan av att deras livsglädje gör dem osårbara. Den ivriga tröstande livsglädjen.
Jag stannar bilen och sitter länge kvar i tystnaden innan jag kör vidare hem.