I sovvagnen, genom landskapet

Nu rullar nattåget sakta ut från Stockholms central. Jag tycker om att åka sovvagn: att sitta en stund i mörkret och se konturerna av landskapet strömma förbi utanför fönstret och ljusen från byarna och städerna. "Själen hänger med när man åker sovvagn."
På den tiden när nattågen korsade Sverige åkte jag ofta, ibland varje vecka. Det hände att min son som var liten då åkte med till min mormor och morfar. Jag bäddade så att han inte kunde kastas ur om tåget bromsade in. Sen låg jag i överslafen och tittade ner på den sovande pojken i ljuset från gatlyktorna när tåget stannade vid stationerna, och när gryningens första ljus kom in i glipan mellan rullgardinen och fönstrets nederkant. Det händer ibland att jag är lika lycklig som då.